För andra dagen i rad bjöd den svenska politiken idag på stor dramatik. En utveckling av det här slaget är så klart i normalfallet inte önskvärd, men eftersom det var uppenbart att regeringen inte förmådde styra landet och eftersom jag djupt ogillade den vänstergir de rödgröna partierna försökte sig på, var det med såväl stor skadeglädje som eufori jag följde utvecklingen.
Att regeringen Löfven nu tycks ha nått vägs ände ger emellertid skäl till eftertanke. Det är fullt möjligt att nyvalet leder till att det borgerliga blocket blir större än det rödgröna, men om inte något extremt oväntat inträffar lär Sverigedemokraterna behålla positionen som vågmästare. Den låsning som har rått sedan valet kommer därför med allra största sannolikhet att fortsätta. Därtill lät Sverigedemokraterna igår meddela att man från och med nu ämnar agera betydligt mer offensivt än tidigare.
Socialdemokraterna och Alliansen måste därför på allvar börja fundera på huruvida den väg man slagit in på verkligen är den rätta. De må tycka att det sätt de hittills valt att förhålla sig till Sverigedemokraterna på är riktig av principiella och symboliska skäl, men den krassa verkligheten är att denna väg idag är ett allvarligt hot mot dessa partiers möjligheter att få genomslag för sin politik.
Sverigedemokraterna har de senaste dagarna förklarat sig villiga att såväl förhandla som kompromissa. De har gjort klart att de i egenskap av ett parti med 13 % av väljarna bakom sig inte på något sätt förväntar sig att få igenom alla sina förslag, men att de vill göra avtryck och få slut på den utveckling mot mer och mer oreglerad invandring som vi ser idag.
Detta är inget orimligt krav från ett parti vars stöd man – vilket de senaste dagarnas utveckling med all önskvärd tydlighet visat – faktiskt behöver. Det skulle med allra största sannolikhet varken krävas regeringskoalition eller något officiellt samarbete, en tyst överenskommelse skulle förmodligen räcka. Med stöd av såväl en stor folkopinion som Svenska Dagbladets och Expressens ledarsidor, vore en sådan politik ej heller så kontroversiell som vänstermegafoner som Aftonbladets opinionssidor tenderar att göra gällande.
När det kommer till kritan handlar det nämligen om prioriteringar, om vilken politik man faktiskt vill få genomslag för. Är det viktigaste för allianspartierna arbetslinjen, skattesänkningar och valfrihet? Är det viktigaste för Socialdemokraterna att värna om välfärden och den svenska modellen? Eller har vår status som EU:s största asylland blivit ett alltigenom överordnat mål som de båda blocken prioriterar framför alla sina klassiska hjärtefrågor, trots att vår förmåga att integrera utlandsfödda har visat sig vara sämst i hela västvärlden?
Om det faktiskt förhåller sig på det sättet, bör såväl allianspartierna som Socialdemokraterna vara ärliga med detta i den valrörelse som väntar. Båda sidor bör förklara att ja, de kämpar för sina hjärtefrågor, men det viktigaste är att upprätthålla vår status som EU:s största asylland, vår ringa befolkning till trots.
"Måste vi välja mellan arbetslinjen, skattesänkningar och valfrihet, och vår status som EU:s största asylland", måste Alliansen förklara för väljarna, "ja, då väljer vi vår status som EU:s största asylland. Även om det innebär att vi får en Socialdemokratisk regering som förhandlar med Jonas Sjöstedt".
"Måste vi välja mellan mer resurser till vård, skola och omsorg, och vår status som EU:s största asylland", måste Socialdemokraterna förklara för väljarna, "ja, då väljer vi vår status som EU:s största asylland. Även om det innebär att vi får högerpolitik, vinster i välfärden och att sjukskrivna utförsäkras".
Om politikerna inte förmår detta visar de sig också vara intellektuellt ohederliga. Om politikerna förnekar vad praktiskt taget alla nationalekonomer hävdar, nämligen att det finns en inbyggd motsättning mellan en invandringspolitik som dagens och den svenska modellen, vilseleder de sina väljare.
Den parlamentariska situation som har uppstått beror inte på Sverigedemokraterna, den beror på att övriga partier inte visat sig vuxna nog att hantera de faktiska omständigheterna. Nu är det hög tid att växa upp.
Mer i ämnet:
Per Gudmundson,
Ekvalist,
Anybody's Place,
Dick Erixon,
Toklandet,
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
DN15,
DN16,
DN17,
DN18,
DN19,
DN20,
DN21,
DN22,
DN23,
DN24,
DN25,
DN26,
DN27,
DN28,
DN29,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
Sk5,
Sk6,
Sk7,
Sk8,
Sk9,
Sk10,
Sk11,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
NSk4,
NSk5,
NSk6,
LT1,
LT2,
LT3,
LT4,
LT5,
Dag1,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
SMP4,
SMP5,
SMP6,
BT1,
BT2,
BT3,
Re1,
Re2,
Re3,
Re4,
Av1,
Av2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
SvD12,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6,
Ab7,
Ab8,
Ab9,
SR1
