När det kommer till det egentliga näthatet förhåller det sig emellertid precis tvärtom. Problemet med näthat att det tenderar att krypa under skinnet på mottagaren. Den som utsätts för näthat tenderar i längden att ta åt sig, någonting som i värsta fall gör vederbörande mindre benägen att använda sig av sin lagstadgade yttrandefrihet. Naturligtvis borde ingen reagera på det sättet, men dessvärre är få människor immuna.
Det finns emellertid goda skäl att fundera lite över vad näthat egentligen är. Ibland kommer näthatet i form av ord och invektiv som "hora" och "landsförrädare". Andra gånger kommer den emellertid i form av ogrundade rasism- och fascismanklagelser. Av någon anledning anses det betydligt mindre kontroversiellt att likna sin motdebattör vid Anders Behring Breivik än att kalla sin motdebattör för "hora". Jag har emellertid aldrig hört en övertygande motivering på varför den senare anklagelsen skulle vara grövre än den första .
Ett exempel på näthat av det mer subtila slaget är när Rutger Palmstierna i en (idag delvis raderad) Twittertråd blev anklagad för att ha kallat Kitimbwa Sabuni för "afronegern" på ett seminarium. Det påstods då också att Svenska Dagbladets Sanna Rayman log åt Palmstierna när han sade detta, och ett flertal debattörer som Sara Abdollahi och Politisms Julia Cagan överöste Rayman med grova och ogrundande rasismanklagelser.
Deras påhopp bestod inte av könsord, tvärtom var de klädda i en akademisk språkdräkt, men gjorde detta deras drev bättre, ädlare eller mindre nedbrytande? Är akademiskt hat finare än icke-akademiskt? Är det mer okej att försöka sänka sina medmänniskor bara för att man skriver om "diskurs" och "strukturer" istället för att kalla dem "hora"? Eller är det helt enkelt bara de gamla hederliga dubbla måttstockarna som är i farten igen?
Att räkna fula ord är såklart ett enkelt sätt att kvantifiera näthatet på. Problemet med näthat är emellertid inte de fula orden, problemet med näthat är som sagt att hatet tenderar att krypa under skinnet den som blir föremål för det. Eftersom påståenden mycket väl kan krypa under människors skinn även utan att könsord används, ger metoden att räkna fula ord ett såväl missvisande som bedrägligt resultat. Metoden är dock både enkel och ger bra rubriker.
Ett annat och mer aktuellt exempel är journalisten Behrang Kianzads debattmetoder. Kianzad äger ett företag med namnet "We Manage With Love" och är medförfattare till boken "Sanningens många nyanser – En handbok i mångfaldsjournalistik". När det kommer till kärleken, sanningen och nyanserna lämnar dock Kianzads metoder mycket övrigt att önska. I sina texter landar han inte bara i mycket märkliga slutsatser, när han fått kritik av andra som kan ämnet bättre har han därtill tagit fram hela sin arsenal av smutskastningsmetoder, invektiv, halmgubbar och härskartekniker.
I ett offentligt bråk med Tino Sanandaji har han de senaste dagarna anklagat Sanandaji för att vara "ointelligent", "en simpel demagog och lögnare" som skriver "böcker för rassar", "patetisk", "ensamt [sic!] mot en hel forskarvärld" samt "en Onkel Tom". Värt att notera i sammanhanget är att Kianzad har arbetat för Sveriges Radio och då rapporterat om bland annat etnisk diskriminering.
Näthatet är ett reellt problem, men debatten är ytterst selektiv. En del sorters hat och hot genererar krigsrubriker, om andra former som utövas av grupper som står både politiker och tunga debattörer nära är det i det närmaste knäpptyst. De dubbla måttstockarna är inte bara satta i system, de befinner sig i konsensuskulturens mittfåra.
Relaterat: Toklandet
En postmodernist i högform.
#svpol #migpol pic.twitter.com/lErqwnWS5Y
— Fnordspotting (@Fnordspotting) 10 januari 2015DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, Dag1, SMP1, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5
