De tre punkterna representerar i allmänhet någon utläggning om "ansvar", "utsatta grupper" eller "sammanhang". Det uppenbara blir komplicerat, det lätta blir svårt och skuldfrågan blir grumlig. Någonstans på vägen förlorar yttrandefriheten sin mening.
När man talar om att yttrandefrihet är en "frihet under ansvar" som bör användas med "försiktighet" för att inte "såra" någon har man missförstått yttrandefriheten. Yttrandefriheten finns inte till för att skydda de oförargliga, de okontroversiella eller de som inte utmanar makten. Tvärtom, fanns yttrandefriheten endast till för dessa vore yttrandefriheten överflödig.
Idén med yttrandefrihet är att skydda den som väljer att utmana makten och konsensus, att förhindra att någon blir straffad för sina åsikters skull. Ibland innebär detta att vi får höra sådant vi tycker är obehagligt, ibland innebär det att idéer förkastas och förändras. Konsensus innebär idag någonting helt annat än på 50-talet. Hade ingen någonsin tillåtits utmana vare sig makten eller invanda föreställningar hade detta knappast varit fallet.
Det är helt i sin ordning med vissa begränsningar av yttrandefriheten, till exempel för att förhindra trakasserier och mobbning. Denna inskränkning går emellertid endast ytligt ut på att förhindra någon från att säga sin mening, den handlar snarare om att ge alla människor en ärlig chans att slippa lyssna. När det kommer till andra inskränkningar blir det emellertid betydligt mer komplicerat.
Lagen om hets mot folkgrupp representerar på många sätt ett sluttande plan. Den instiftades ursprungligen för att förhindra spridning av grovt antisemitisk propaganda, men har idag blivit så tänjbar att den i somras användes för att väcka åtal mot en 38-åring som i ett Facebookinlägg hade hade liknat ett böneutrop vid "en åsna som har ont i magen".
Därmed hade hetslagstiftningen blivit en gummiparagraf som kunde användas för att väcka åtal mot i princip vem som helst för vad som helst. Vad värre är, att en stor och uppretad folkmassa efter det påstådda brottet samlades utanför 38-åringens bostad sågs av åklagaren som en försvårande omständighet. Hetslagstiftningen hade med andra ord blivit till ett verktyg för att flytta skuldbördan.
Den rättsprocess som under flera år pågick mot Simon Lundström för innehav av ett seriealbum är ett annat exempel på hur illa det kan gå när vi inte tar yttrandefriheten på allvar. Inte nog med att skrämmande få röster gav Lundström sitt stöd, han fick också sparken och dömdes i två instanser för ett mycket stigmatiserande brott.
När han till slut blev friad (efter en surrealistisk process under vilken rättsväsendets högsta instans skärskådade tecknade figurer för att avgöra deras ålder och huruvida de var verklighetstrogna eller ej) var detta närmast på teknikaliteter. Det ledde därför inte till att det juridiska läget blev klarare och de år Lundström hade tillbringat i ett personligt helvete kommer han aldrig få tillbaka.
"Je suis Charlie" säger tongivande svenskar idag. De flesta av dem har inte förmått stå upp för vare sig Lars Vilks, Dan Park eller Simon Lundström och många av dem har efter dådet i Paris sagt att det vore oansvarigt att publicera Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer. Att trots detta ha mage att påstå sig "vara Charlie" är förmätet, skenheligt, fegt och patetiskt.
Läs också: Motpol, Ledarbloggen (GP)
#CharlieHebdo #JeSuisCharlie pic.twitter.com/2OJXSPhTmA
— Veronica Palm (@veronicapalm) 8 januari 2015Palm anmäler alltså Söder t polisen. Vad hade hon gjort m C Hebdos teckningar? Je suis Charlie indeed... Sv behöver ingen politisk satir.
— Fredrik Johansson (@FrHaJo) 9 januari 2015DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk4, Sk5, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SMP1, BT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Re2, Re3, Re4, Re5, Re6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1
