I åsiktskorridorens Sverige har de så kallade ensamkommande flyktingbarnen kommit att bli en symbolfråga. Rasistiska och påstått rasistiska uttalanden har väckt särskilt stor vrede och avsky när det kommer till just denna grupp.
Det är intressant att applicera vad Ann-Charlotte Marteus självkritiskt skrev i sin självkritiska och mycket läsvärda ledartext "Det är jag som är åsiktskorridoren" på den diskussion som har förts. Det är idag en offentlig hemlighet att många av de "ensamkommande flyktingbarnen" varken är barn eller flyktingar, utan inte sällan vuxna utan asylskäl som ljuger om sin ålder för att bli beviljade svenskt uppehållstillstånd.
På grund av åsiktskorridoren, på grund av den vilja att hålla alla åsikter som kan låta det minsta lilla sverigedemokratiska stångna som Marteus skriver om i sin text, har denna kollektiva lögn emellertid tillåtits diktera Migrationsverkets hantering av dessa fall. Ålderstester utförs överhuvudtaget inte längre i Sverige, trots att dessa då de utförts i våra grannländer visat att en majoritet av de undersökta har ljugit om sin ålder. Vad mer är, de sökandes skyddsbehov har sällan ifrågasatts, även i de fall då de kommit från fredliga länder.
Resultatet har föga förvånande blivit att vi idag ligger skyhögt över våra grannländer när det kommer till antalet ensamkommande barn (och påstådda sådana) som söker asyl. För många (särskilt de som tror att humanism är något som mäts i volymer) är detta någonting bra, ett bevis på att Sverige är ett öppet land och en "humanitär stormakt". Bakom siffrorna gömmer sig dock en betydligt mörkare verklighet.
I spåren av ingripandet mot en nioåring på Malmö centralstation häromveckan har skrämmande uppgifter uppmärksammats. Enligt Sveriges Television försvinner varje år hundratals barn i Sverige, utan att myndigheterna vet eller gör särskilt mycket för att efterforska vart dessa tagit vägen. Enligt Migrationsverket utnyttjas ensamkommande barn från Marocko ofta av traffickingligor för att begå snatterier och inbrott i Sverige. Enligt Sydsvenskan finns det också kända fall då de tvingats till prostitution och droghandel.
Att detta har kunnat ske är konsekvensen av det lock som åsiktskorridoren lagt på debatten. Vi har inte förmått att problematisera fenomenet, vi har inte vågat ifrågasätta varför barn från ett fredligt land som Marocko skulle behöva skydd från förföljelse eller varför det kommer så många fler hit än till våra grannländer. Vi har velat vara en "humanitär stormakt", vi har försökt att göra precis tvärtemot vad Sverigedemokraterna vill, och vi har därmed spelat cyniska traffickingligor rakt i händerna.
Vi kallar oss en "humanitär stormakt", men vår rädsla för att bli förknippade med Sverigedemokraterna har gjort att ingen vågat slå larm när hundratals människor år efter år försvinner spårlöst. Att detta kunnat ske i ett land som gör anspråk på att vara en "humanitär stormakt" är inte bara ett fruktansvärt smaklöst skämt, det visar också på hur farlig åsiktskorridoren är.
Uppdatering:
Apropå dagens händelser i Köpenhamn skrev jag denna text efter terrordådet mot Charlie Hebdo. Den är minst lika aktuell idag.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
NSk4,
NSk5,
NSk6,
LT1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Av1,
SvD1,
SvD2,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
SR1
