Sydsvenskan har i en serie reportage berättat om den unge marockanen som tidigare i år under uppmärksammade former blev kvarhållen av ordningsvakter på Malmö centralstation.
Reportagen tar oss inte bara med in i en verklighet väldigt fjärran från den de flesta av oss verkar i, de illustrerar också på ett ganska skrämmande sätt det svenska samhällets valhänthet. Samhällets vagt formulerade plan är att ta hand om människor som den unge marockanen. Han själv – och av reportaget att döma även ett flertal andra unga marockaner i Sverige – har emellertid inga som helst planer på att bli omhändertagna, varför de gång på gång också rymmer från myndigheterna.
Istället driver de runt i kriminella miljöer där de även själva alldeles uppenbarligen ägnar sig åt kriminalitet. Ett återkommande tema i texten är deras dröm om en framtid i ett underland som heter "Kanada", men som lika väl hade kunnat heta "Oz", "Eden" eller "Nangijala". Deras bild av Kanada är formad av rykten, och har väldigt lite med verkligheten att göra.
Den marockanske "nioåringen" (som nu iställer säger sig vara elva) talar om att tjäna ihop 8 000 kronor till en operation som hans sjuklige pappa behöver. När han får frågan om han kommer resa tillbaka till Marocko om han lyckas med detta, svarar han emellertid nej. Han säger sig vilja börja läsa och planera för sin framtid. Verkligheten är emellertid att han gjort allt för att hålla sig borta från skolmiljön, och nu istället hanterar stöldgods och använder eller säljer droger.
Enligt den sedvanliga svenska mediedramaturgin är det självklart att han skall få stanna i Sverige och att det vore inhumant att utvisa honom. Detta är en väldigt underlig form av logik som bottnar i en tro på att generositet mäts i hur många invandrare vi låter stanna i Sverige, och inte i till exempel de möjligheter man faktiskt ger människor att leva ett bra liv.
Det är av reportagen tämligen uppenbart att det enda sättet att få huvudpersonen att gå i skolan är genom att låsa in honom under direkt fängelseliknande former. Detta är såklart inte de svenska politikerna och myndigheterna beredda att göra, varför han istället med stor sannolikhet kommer fångas i en ond cirkel av allt tilltagande kriminalitet och självdestruktivitet. Om han inte får ens en grundläggande utbildning är hans chanser till ett bra och värdigt liv i Sverige minimala.
Skulle han däremot utvisas till Marocko där han har släkt, skulle hans chanser åtminstone förbättras. Det skulle finnas ett visst mått av social kontroll, han skulle ha en familj att vända sig till och även om han fortsättningsvis skulle försaka sin skolgång skulle det ändå till skillnad från i Sverige finnas jobb han kunde ta.
Det är inte humant att låta personer som den marockanske pojken leva som hemlösa i Stockholms undre värld. Ej heller är det humant att konsekvent avstå från att använda de tvångsmedel som faktiskt skulle behövas för att ge honom den skolgång och fostran de svenska politikerna inbillar sig att han på något sätt ändå skall få.
De slår sig för bröstet när de resonerar att han av "synnerligen ömmande omständigheter" borde få stanna i Sverige, men sanningen är att detta bara är ett utslag av lättja och skenhelighet. De förmår inte ta tag i det underliggande problemet, de är inte beredda att göra vad som krävs från att rädda pojken från en hopplös framtid. Istället delar de ut uppehållstillstånd och berömmer sig för att ha gjort en insats. Efter att de ryggdunkat varandra tillräckligt många gånger börjar de till och med själva tro på att så också är fallet.
SDS1,
SDS2,
SDS3,
SDS4,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
Re1,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
NSk4,
NSk5,
NSk6,
NSk7,
LT1,
LT2,
LT3,
