På en privat tomt i Sorgenfri i Malmö har tiggare byggt en kåkstad. Det hela har urartat i en Kafkaliknande situation för markägaren.
Å ena sidan hotas man av kommunen med vite om man inte rensar upp tomten. Å andra sidan vägrar polisen göra någonting då man anser ockupanterna ha en form av "besittningsrätt". Kronofogden är på pappret villig att hjälpa till, men förmår i praktiken inte göra något då reglerna enligt deras tolkning kräver att var och en av de mellan 100 och 200 ockupanterna först måste identifieras enskilt.
Ett liknande läger revs igår i Landskrona, efter att man på Kronofogden där uppenbarligen varit mer pragmatiskt i sin tolkning av lagen än kollegorna i Malmö. Tiggarna valde i samband med detta att istället bryta sig in i en stuga, i vilken de nu också flyttat in.
Flera personer har efter detta kontaktat polisen. På polisen säger man sig emellertid vara hindrad att ingripa så länge inte ägaren – som befinner sig utomlands och inte har kunnat nås – först gör en anmälan. I väntan på detta underlåter polisen såväl att utreda inbrottet som att avbryta husockupationen, vilket naturligtvis sänder signaler som kan leda till att denna husockupation snabbt följs av fler.
Vad som kommer att hända när man till slut får tag på fastighetsägaren framgår inte, men erfarenheterna från Malmö väcker onekligen frågor. Kommer stugägaren bli lika rättslös som markägaren i Sorgenfri om ockupationen drar ut på tiden? Kommer polisen även då tala om att tiggarna äger "besittningsrätt"? Kommer Kronofogden även i detta fall först kräva att alla ockupanter måste identifieras enskilt för att ingripa? I så fall är äganderätten i Sverige väldigt illa ute.
I den svenska debatten ironiseras det ofta över de som drömmer sig tillbaka till en sörgårdsidyll som i själva verket aldrig har existerat. Faktum är emellertid att hela Sverige på många sätt mentalt lever kvar i en sådan sörgårdsidyll, inte minst vad vårt rättsväsende beträffar. Svenska lagar, regler och myndigheter är utformade för en tid då problem som kåkstäder och marockanska gatubarn var närmast otänkbara företeelser. Därför förmår det officiella Sverige inte hantera den globaliserade värld vi plötsligt blivit en del av.
Istället för att inse att den "öppenhet" politikerna ständigt lovordar också innebär att vi måste öka incitamenten till att arbeta och göra det betydligt mindre attraktivt att leva på bidrag, gör regeringen nu precis tvärtom. När den privata äganderätten börjar utmanas på sätt som vi inte upplevt i Sverige på väldigt länge, ger politikerna inte ordningsmakten de verktyg den behöver för att upprätthålla lag och ordning. Istället väljer politikerna att, förblindade av kulturrelativistiskt tankegods, belöna brottslighet.
Även i en nattväktarstat är en fungerande polis och ett grundläggande försvar självklara uppgifter för staten. Den svenska staten förmår emellertid inte längre att ens leva upp till detta minimum av statlig kärnverksamhet. Istället för att skydda de medborgare som utsätts för brott, väljer staten att skydda de icke-medborgare som begår samma brott. Istället för att ge medborgarna ens ett grundläggande skydd mot Vladimir Putins fascistiska imperialism, vill man lägga pengarna på att göra det mer förmånligt att vara långtidssjukskriven.
Den svenska statens vårdslösa behandling av det sociala kontraktet kommer att få konsekvenser för Sverige. Konsekvenser som har alla möjligheter att på allvar börja få oss att sakna den "sörgårdsidyll" som då har gått förlorad.
DN1,
SvD1,
SvD2,
SDS1,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Re1,
Re2,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4
