Den kvinna som efter bara två dagar på jobbet som Gustav Fridolins pressekreterare fick sparken, då hon på grund av en skuld bedömdes vara en säkerhetsrisk, har stämt regeringskansliet eftersom hon anser sig vara diskriminerad på grund av "hudfärg, ursprung och könstillhörighet".
Att kvinnans anställning skulle ha avbrutits på grund av diskriminering är en uppenbart befängd anklagelse. Att kvinnan fick sparken blev en pinsam nyhet för såväl Miljöpartiet som regeringen, och hade de haft ett val hade de givetvis valt att sköta det hela på ett annat sätt. Att kvinnan fick sparken berodde på att på att regeringskansliet inte är vilken arbetsgivare som helst, och att hon därför fastnade i säkerhetskontrollen.
En snabb googling ger emellertid vid handen att kvinnan tidigare varit aktiv i det djupt oseriösa Afrosvenskarnas Riksförbund, vilket också förklarar hennes agerande. Hennes reaktion ligger helt i linje med förbundets övriga verksamhet. Detta bevisar emellertid inte att Miljöpartiet har blivit orättvist behandlade i sammanhanget, tvärtom.
Miljöpartiet har i och med sin flört med identitetspolitiken tagit fan i båten, men vad débâclet kring den sparkade pressekreteraren med all önskvärd tydlighet visar är att de har uppenbara problem att ro honom i land. Vad som istället har hänt är att Miljöpartiet själva blivit föremål för samma inkvisition man under de senaste åren försökt ta populistiska poäng på att själva ägna sig åt.
Vad som är tämligen uppenbart i sammanhanget är att kvinnan fick en hög post i Miljöpartiet på grund av sin hudfärg, inte sin kompetens. Om man får tro den sparkade pressekreteraren – något som man förvisso inte okritiskt bör göra – har Miljöpartiet på ett ganska ogenerat sätt använt henne som ett mångkulturellt alibi i valrörelsen. Enligt pressekreteraren har partiledningen inte bara arbetat för att hon själv skulle synas. Man har dessutom bett henne att rekrytera andra med afrikanskt ursprung till Miljöpartiets valkampanj, eftersom hennes överordnade själva inte hade några större "nätverk av människor från olika etniciteter".
Stämmer uppgifterna bekräftar de bilden av Miljöpartiet som ett Södermalmsparti för människor som förvisso gärna sjunger mångkulturens lov, men som själva inte vill leva i den. Kvinnans bakgrund i Afrosvenskarnas Riksförbund – en förening som inte bara ser "afrofobi" i varje vrå, utan som dessutom sprider antisemitiska konspirationsteorier och försvarar terrorister – ger ironiskt nog hennes anklagelser tyngd.
Hadde den sparkade pressekreteraren tidigare representerat en förening bestående av etniska svenskar som framförde samma sorts konspirationsteorier som Afrosvenskarnas Riksförbund, hade hon aldrig kunnat avancera till Gustav Fridolins pressekreterare. Att hon trots detta fick jobbet bevisar med all önskvärd tydlighet att Miljöpartiet låtit sin vurm för identitetspolitiken gå ut över partiets omdöme.
Att hon fick en framskriden plats i partiets valrörelse berodde inte på hennes kompetens eller åsikter, det berodde på hennes hudfärg. Att Miljöpartiet skulle bett henne rekrytera andra från sitt "nätverk av människor från olika etniciteter" låter därför inte bara troligt, utan också väldigt sannolikt. Att Miljöpartiet dessutom låtit islamisten Mehmet Kaplan och den direkt bisarrt oseriösa Alice Bah Kuhnke bli ministrar är också starka indikationer på att den sparkade pressekreterarens berättelse stämmer.
I dagarna har Miljöpartiet såväl hunnit med att rösta mot att riva upp FRA-lagen som att vara med att starta ett kolkraftverk utanför Hamburg. Miljöpartiet har därmed visat att man är beredda att sälja ut såväl miljö- som integritetsfrågorna. Vad de emellertid tagit strid för är migrationspolitiken, varför regeringen också nyligen lät meddela att den den extrema invandringspolitiken skall fortsätta, det monumentala integrationsmisslyckandet till trots.
Miljöpartiet är inte längre ett parti som värnar miljön, Miljöpartiet är ett parti för hipsters som säger sig älska mångkulturen men som väljer att bosätta sig långt ifrån den. Miljöpartiet är ett parti för utopister som vägrar att växa upp, ett parti för personer som tror att det är antirasism att klappa någon som den sparkade pressekreteraren på huvudet och säga "oj vad duktig du är!". Att ett sådant parti sitter i regeringen är ett utmärkt exempel på hur infantiliserad vår samtid har blivit.
Läs även:
Anybody's Place
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
NSk4,
NSk5,
Dag1,
Dag2,
SMP1,
SMP2,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
AB1,
SVT1
