I januari hävdade Alice Bah Kuhnke att "kunskapen om islam" behövde bli bättre i samhället och att hon skulle träffa företrädare för muslimska samfund i syfte att ta fram en "nationell strategi mot islamofobi". Om vilken uttolkning av islam kunskapen behövde bli bättre var ingenting som demokratiministern då bemödade sig att gå in närmare på.
Det är emellertid ingen långsökt gissning att vad Bah Kuhnke avsåg med "islam" var en religion som tar avstånd från sharia, slöjtvång, könsdiskriminering och månggifte, men som är för pluralism, religionsfrihet, yttrandefrihet och sekularism. Detta är nämligen den uttolkning av islam som svenska politiker över huvudet på alla Sveriges och världens muslimer har bestämt sig för är den rätta. Därför var det gissningsvis också denna form av islam, snarare än till exempel wahhabism, som demokratiministern ville öka kunskapen om.
Denna rätta form av islam tycker sig svenska politiker sig se i krafter som Sveriges Unga Muslimer, Sveriges Muslimska Förbund, Islamiska Förbundet och MMRK, trots att samtliga dessa organisationer har uppenbara problem med islamism. Dessa organisationer har utsetts till företrädare till någonting som kallas för "det muslimska civilsamhället" av samma politiker, varpå de har legitimerats med bidrag, en medial gräddfil och en status som politikernas bollplank.
När dessa organisationers kopplingar till grov islamism har framkommit har man gång på gång avfärdat detta som enstaka övertramp av enstaka medlemmar, helt enkelt för att en nykter analys av situationen inte har passat politikernas världsbild. Att en av de företrädare för muslimska samfund som Alice Bah Kuhnke träffade, en månad efter sitt uttalande i januari, var både islamist och terrorapologet visar hur djupt förnekelsen går. Själva har dessa organisationer satt i system att avfärda all kritik mot dem som "islamofobi", någonting som politikerna därefter inte bara köpt med hull och hår utan också själva tagit efter.
Det är i ljuset av detta den amatörmässiga hanteringen av Saudiaffären också får sin förklaring. Politikerna har klamrat sig fast vid en idealiserad bild av den islam som praktiseras av muslimer i religionsfrihetens Sverige som den goda och rätta uttolkningen. Den islam som praktiseras i Saudiarabien är för politikerna däremot någonting som påtvingats ett frihetstörstande folk av ett enväldigt, förtryckande och icke-folkvalt kungahus.
Problemet med denna analys är att den är felaktig. I Saudiarabien är kungahuset paradoxalt nog istället den liberala kraften i samhället. De reaktionära krafterna i landet återfinns istället hos folket och de religiösa företrädarna. Av PEW Research Centers rapport om synen på politik och samhälle bland muslimer att döma, ligger det snarare nära till hands att misstänka att svenska muslimers syn på sin religion ligger betydligt närmare den saudiska linjen än vad svenska politiker vill tro.
Margot Wallström själv har vid åtskilliga tillfällen förklarat att hennes kritik riktade sig mot Saudiarabien och inte religionen. Eftersom det saudiska rättssystemet bygger på islam är emellertid detta inte en relevant distinktion, någonting som forskaren Thord Janson (med betydligt bättre kunskaper om islam än Wallström) nyligen argumenterade väldigt vältaligt för i en debattartikel. Det tycks med andra ord vara politikerna, snarare än folket, som är i behov av de fördjupade islamkunskaper som Alice Bah Buhnke har efterlyst.
Wallströms kritik av Saudiarabien skilde sig därför inte principiellt från den sorts kritik som, när den i åsiktskorridorens Sverige riktas mot hur islam utövas här, utan vidare avfärdas som "islamofobi". Wallström har således lyckats irra sig långt utanför den åsiktskorridor hon själv varit med om att bygga upp. Detta har inte bara skett på grund av kunskapsbrist, utan också för att hon och hennes kollegor har hållit fast vid en idealiserad bild av islam hellre än att ta till sig den betydligt mer komplicerade verkligheten.
I en väldigt läsvärd artikel i Dagens Samhälle reflekterar socialantropologen Aje Carlbom kring denna hemmablindhet. Samtidigt som Wallström – i tron att orsakerna är politiska, snarare än religiösa – vill stoppa kvinnoförtrycket i Saudiarabien, förnekar de svenska politikerna enligt Carlgren samma förtryck av muslimska kvinnor i Sverige eftersom de inte vill framstå som islamofober.
Som ett exempel på fenomenet kognitiv dissonans är detta en rätt intressant fallstudie. Som politik är det hela däremot mest ynkligt.
DN1,
DN2,
DN3,
Sk1,
NSk1,
LT1,
LT2,
LT3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2
