Erik Ullenhag var inte bara ministern som ständigt från skyhöga hästar predikade etik och moral för andra. Erik Ullenhag var dessutom ministern som manipulerade statistik för att kunna hävda att antalet utanförskapsområden inte längre ökade.
Erik Ullenhag var ministern som satte i system att försöka dölja att arbetslösheten bland invandrare inte minskade, genom att istället tala om jobbtillväxt i absoluta tal. Erik Ullenhag var dessutom ministern som kallade etableringslotsreformen "den största förändringen av svensk invandringspolitik på 25 år", och som envist försvarade reformen samtidigt som skattepengar gick till charlataner och terroristrekrytering.
Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av Erik Ullenhag och hans partivän Tina Acketoft. Den är, på sitt sätt, väldigt fascinerande läsning. Temat för artikeln är de rumänska tiggare som blivit ett permanent inslag i den svenska stadsbilden. Givet att Ullenhag är både medförfattare och – åtminstone om man får tro namnordningen – huvudförfattare, infinner sig såklart direkt en uppsättning förutfattade meningar. Dessa kommer emellertid snabbt på skam.
För det första är språkbruket påfallande rakt. Eufemismen "EU-migranter" används förvisso sex gånger i texten, men detta är som av en händelse precis lika många som det faktiskt talas om "tiggare" eller avledningar därav. I texten benämns fenomenet som "tiggarfrågan", man gör klart att den fria rörligheten i EU inte gäller tiggare som stannar längre än tre månader i Sverige och man säger sig se "med oro på" att regeringen och många kommunala majoriteter "nu agerar på ett sätt som leder till att fler kommer hit för att tigga".
Till min egen förvåning finner jag mig vara enig med mycket av vad Erik Ullenhag skriver, det handlar trots allt om sådant jag själv vid åtskilliga tillfällen har skrivit på den här bloggen om. Problemet är bara att Ullenhag före valet utan vidare skulle ha klassat exakt samma resonemang som han nu själv för som rasistiska. Effekten blir att jag mer än något annat känner mig provocerad. Ullenhag framstår som en kappvändare, som en cynisk politikerbroiler som över en natt är beredd att överge de principer han fram till nyligen hållit för heliga, bara han finner att detta plötsligt ligger i hans eget intresse.
Märkligheterna upphör emellertid inte där. Utöver att ge uttryck för denna nya hårdare – och enligt Folkpartiet anno 2014 direkt rasistiska – linje, presenterar Ullenhag och Acketoft nämligen även ett förslag till lösning på grundproblemet. Denna lösning går ut på att Sverige på egen hand skall "runda EU-systemet", sända tjänstemän till Rumänien och på plats såväl eliminera fattigdomen som bygga upp "fungerande samhällsstrukturer".
Vad Folkpartiet visar prov på är med andra ord en bisarr kombination av hyckleri och megalomani. Om man bortser från storhetsvansinnet handlar det hela emellertid om att ett borgerligt parti har tagit ett förhållandevis stort steg i rätt riktning. Jag antar att jag borde vara glad, men faktum är att jag mest känner mig trött och luttrad. Det är nämligen en före detta minister som sedan länge bränt allt sitt förtroendekapital som har undertecknat debattartikeln.
DN1,
DN2,
Dag1,
Dag2,
SvD1,
SvD2,
Ex1,
Ex2,
SR1,
SR2
