"Vi har kokat en matig soppa", skrev tidigare idag Josefin Utas på sin blogg. Utas tecknar upp en bild av ett Sverige där sprickorna mellan de olika ideologierna inte bara växt sig väldigt djupa, utan där också helt nya sprickor har uppstått i spåren av den hätska polariseringen.
Det ligger väldigt mycket i vad Utas skriver. Det fanns en tid då min inställning till politiken var okomplicerad, jag trodde på en mörkblå liberalism med starka libertarianska inslag. När Moderaterna blev allt nyare, när regeringen Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken och när vänstersekterismens lade sig som en blöt filt över samhällsdebatten, blev allting emellertid plötsligt komplicerat.
I detta läge fick nyliberaler som Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt plötsligt ett starkt genomslag för sina idéer om en fri invandring, ironiskt nog tack vare vänstern. Detta har bidragit till att antalet asylsökande per capita idag blivit mer än dubbelt så högt i Sverige som i något annat EU- eller EFTA-land. Denna liberalism sträcker sig emellertid inte längre än till just migrationspolitiken.
Innanför gränsen är det socialistisk omhändertagandepolitik och en strypt arbetsmarknad som gäller. Vår liberala invandringspolitik kombineras idag med en socialistisk inrikespolitik som har lett till att Sverige har den lägsta andelen låglönejobb i EU och således också de sämsta integrationsresultaten i västvärlden. Resultatet har blivit allt annat än liberalt. Resultatet har blivit skattehöjningar, laglöshet som inte bestraffas och att äganderätten urholkas.
I detta läge har jag känt mig sviken av liberalismen. Jag har till och med vid ett flertal tillfällen använt ordet "nyliberal" som ett skällsord, trots att det alltid brukade reta mig till vansinne när socialister och socialliberaler använde ordet på det sättet. Därmed är vi tillbaka vid Josefin Utas funderingar. Jag har själv blivit till ett levande bevis på stora delar av hennes tes.
Jag har den senaste tiden, närmast av en slump, återupptagit kontakten med den libertarianska/nyliberala/frihetliga idétraditionen. Till mitt polariserade jags förvåning har jag inte bara funnit att jag fortfarande känner mig hemma i denna, utan att där också både är väldigt högt i tak och ryms ett väldigt brett spektrum av åsikter. Det är med detta i bakhuvudet jag läser Fredrik Segerfeldts uppmaning till EU att riva alla gränshinder.
En del av mig håller med om vartenda ord. En annan del av mig är emellertid fullt medveten om att jag lever i ett socialistiskt land som inte lär få ett liberalt styre värt namnet på länge, oavsett om det är Alliansen eller det rödgröna blocket som styr. Segerfeldt har således goda möjligheter att få genomslag för sina idéer när det kommer till migrationen. Hans möjligheter att få genomslag för sin ekonomiska politik är emellertid betydligt sämre.
I detta läge är det ingen liberal seger för Segerfeldt att bidra till en ännu mer liberal migrationspolitik. Det är tvärtom en seger för en politik som innebär högre skatter, som innebär mer av omfördelningspolitik och som innebär att medborgarna får sämre valuta för de skattepengar de tvingas betala till staten. Av denna anledning står den svenska liberalismen inför ett vägskäl.
Dels kan den välja att kämpa för att förverkliga fler av liberalismens idéer i Sverige (någonting som för övrigt på intet sätt utesluter ett stort internationellt engagemang). Dels kan den kämpa för att med begränsade resurser försöka rädda hela världen, även om detta leder till höjd skatt och urholkad äganderätt i Sverige. Personligen väljer jag det förra alternativet, och från och med idag tänker jag vägra se någon som helst motsättning mellan detta och den liberalism jag i grund och botten alltid har trott på.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
Sk1,
Sk2,
SvD1,
SvD2,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6,
Ab7,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5,
SR6,
SR7
