På sin hemsida presenterar sig Miljöpartiet inte bara som "ett feministiskt parti" som vill "krossa patriarkatet". Man berömmer sig därtill för att vara ett parti som "stå[r] upp för alla människors lika värde".
Att "stå upp för alla människors lika värde" är någonting som svenska debattörer ofta – och inte sällan utan darr på rösten – påtalar vikten av att göra. Det säger en hel del om den svenska samhällsdebatten. Dessa debattörer tycks känna att de modigt tar ställning för något. Denna felöversättning från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är dock att betrakta som en truism i Sverige. Vad man modigt tar ställning för är i själva verket någonting väldigt okontroversiellt.
Det finns emellertid en röststark kraft i Sverige som utmanar föreställningen om att alla människor äger samma rättigheter och skyldigheter, nämligen kulturrelativismen. Denna kämpar idag istället aktivt för att olika människor skall ha olika rättigheter och skyldigheter. Den kämpar till exempel inte bara för att vissa religioner skall omfattas av vad som i praktiken är en blasfemilagstiftning. Den kämpar också för att vissa grupper inte skall omfattas av de skyldigheter som anses gälla för de flesta av oss övriga.
För att blidka krafter som inte kan kallas för någonting annat än islamistiska, har Botkyrka kommun drivit igenom att Fittjabadet en dag i veckan skall omfattas av könsapartheid. På söndagar är nämligen simhallen inte bara stängd för manliga besökare, utan därtill för manlig personal. Detta tycker Miljöpartiets lokalavdelning är så bra att de i dagarna har föreslagit att denna könsapartheid skall utökas till att gälla två dagar i veckan. Man har därtill föreslagit att gränsen för när en flicka i sammanhanget skall räknas som kvinna skall sänkas från tretton till nio år.
Detta är den totala motsatsen till att "krossa patriarkatet" och att "stå upp för alla människors lika värde". Miljöpartiet tar gärna ställning mot patriarkatet genom att sparka in öppna dörrar. Man tar utan att tveka strid mot normer, strukturer och maktordningar då man tycker sig kunna skönja sådana bland vita medelålders heterosexuella män. När det däremot kommer till det högst reella patriarkat som förtrycker kvinnor och sexualiserar nioåriga flickor i Botkyrka kommun, väljer man att inte ta strid. Istället väljer man att anpassa sig.
Att som Åsa Romson lägga sitt krut på att demonisera vita män är fashionabelt. Faktum är emellertid att just vita män är kraftigt underrepresenterade när det kommer till exempelvis den strukturella brottslighet som drabbar kvinnor. Samtidigt som man lägger sitt krut på att bekämpa de vita svenska män som i varje internationell jämförelse utmärker sig för sin låga grad av manschauvinism, väljer man att blunda för det patriarkala förtryck som – om man nu prompt skall blanda in hudfärger i sammanhanget – icke-vita män utövar i Sverige.
Detta är inte bara ett groteskt exempel på skuldförskjutning. Det är framför allt ett gigantiskt svek mot de kvinnor och tjejer som redan från nio års ålder blir betraktade som andra klassens människor, som sexobjekt och bärare av familjens heder. När patriarkatet på allvar visar upp sitt fula anlete väljer de krafter som sade sig vilja "stå upp för alla människors lika värde" och "krossa patriarkatet" i själva verket att titta bort.
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4
