På pappret är lagen om eget boende (EBO) en valfrihetslag. Före EBO tilldelades asylsökande ett boende av staten, men i och med EBO fick den som så kunde och önskade en möjlighet att själv ordna ett boende.
Det är såklart mången liberals ryggmärgsreflex att försvara denna ordning. Problemet med detta resonemang är att Sverige, den liberala EBO-lagen till trots, är ett allt annat än liberalt land. Istället är Sverige ett land där samtliga högerpartier ligger långt till vänster om de flesta andra länders socialdemokrater.
Hade Sverige varit ett liberalt land hade det inte bara funnits jobb för asylinvandrare, utan också starka initiativ för dem att faktiskt ta samma jobb. Istället är Sverige ett land som kombinerar höga och lättillgängliga bidrag med en starkt reglerad arbetsmarknad. Av denna anledning leder inte EBO till att de asylsökande söker sig dit jobben finns, helt enkelt då det inte finns några jobb för dem att få.
I praktiken leder EBO därför inte till jobb och integration, utan till att många väljer att bosätta sig hos redan trångbodda släktingar. Det är ingen särskilt långsökt gissning att dessa släktingar i många fall skulle föredragit att slippa inneboende i sina bostäder, men då de asylsökande i regel kommer från klansamhällen ser den sociala dynamiken helt annorlunda ut än vad etniska svenskar är vana vid. Det blir helt enkelt ofta svårt för dem att tacka nej.
Resultatet av EBO blir därför inte bara att segregationen – tvärtemot vad de naiva politiker som drev igenom lagen föreställde sig – cementeras. Resultatet blir också att barn växer upp i trångbodda och stökiga hem, med alla negativa följder för skolgången detta innebär. Det krävs ingen större fantasi för att förstå vilka destruktiva konsekvenser för integrationen detta leder till.
Socialdemokraterna har av denna anledning länge velat skrota EBO. Häromveckan lät emellertid Morgan Johansson, efter att Migrationsverket räknat på vad detta skulle kosta, meddela att detta inte skulle bli aktuellt under innevarande mandatperiod. De tre miljarder kronor om året det enligt Migrationsverket skulle kosta att avveckla EBO var, enligt Johansson, "en mycket, mycket hög kostnad" som regeringen inte ansåg sig ha råd med.
Detta är ett väldigt intressant resonemang, oavsett vad man i sak tycker om EBO. Såväl den nuvarande som den förra regeringen har gjort väldigt klart att invandringens kostnad är en icke-fråga, att invandringspolitiken helt enkelt fick kosta vad den kostade. Behövdes det mer pengar fick svenskarna öppna sina hjärtan, det vill säga svälja de skattehöjningar som regeringen nu också en efter en aviserar.
När det kommer till en reform som enligt Socialdemokraterna själva skulle förbättra den såväl för Sverige som för invandrarna själva så kritiska integrationen, anser man sig emellertid inte ha råd att lägga den i sammanhanget ganska blygsamma summan tre miljarder kronor om året på detta. Detta trots att Sverige har det största sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda av samtliga OECD-länder.
Vad detta en gång för alla visar är att den så kallade humanitära stormaktens politiker endast mäter humanism i termer av antalet beviljade uppehållstillstånd. Ett svenskt uppehållstillstånd ger ett politiskt pluspoäng, alldeles oavsett om detta går till en faktisk flykting, till en person utan asylskäl eller till en anhöriginvandrare utan möjlighet att försörja sig själv.
När det däremot kommer till de rekordmånga asylinvandrarnas möjligheter till att få ett värdigt liv i Sverige, har de politiker som påstår sig stå upp för humanismen sedan länge tappat intresset.
Läs även:
Sanna Rayman
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
SMP1,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
Ab3
