Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning anser idag 58 procent av svenskarna att invandringen till Sverige är för stor. Av resterande 42 procent är det endast åtta procentenheter som anser att invandringen är för liten. De svenskar som idag tycker att invandringen är för stor tycks med andra ord inte bara vara i majoritet, de är dessutom till antalet mer än sju gånger så många som antalet svenskar som tycker att invandringen är för liten.
Det intressanta med detta är emellertid inte i första hand majoritetsförhållandena som sådana. Det intressanta med detta är hur den svenska samhällsdebatten tycks härröra från ett parallellt universum där de bägge positionernas respektive styrkeförhållanden i opinionen är de diametralt motsatta.
De 58 procenten utmålas i den svenska samhällsdebatten som en liten grupp marginaliserade extremister. De 34 procenten som inte tagit ställning utmålas som den lätt restriktiva och inte sällan smått smygrasistiska mittfåran. De åtta procenten utmålas som den knappa minoritet som har framtiden för sig, som ett progressivt gräsrotsuppror som står för den i grund och botten enda moraliskt försvarbara hållningen.
Detta i ett läge då asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land. Detta i ett läge då den svenska förmågan till integration av utlandsfödda utmärker sig som sämst i hela västvärlden. Detta i ett läge då 55 bostadsområden i Sverige har blivit till, med Brottsförebyggande rådets utredares ord, "enklaver i Sverige där svensk lag inte längre gäller". Detta i ett läge då asylinvandringens kostnader blivit så höga att kommunpolitiker tvingas försämra skolundervisningen för att bekosta dem.
Mest iögonfallande är kanske hur åsikten att Sverige tar emot för få flyktingar endast har större stöd än åsikten att Sverige tar emot för många i ett enda parti, nämligen Miljöpartiet. Detta innebär att ledningen för samtliga övriga partier skulle ha väljarnas stöd för en eventuell omläggning av invandringspolitiken.
Givet deras språkbruk, givet hur de i förekommande fall låtsas som att förslag om tidsbegränsade uppehållstillstånd istället för permanenta ej har något med volymer att göra och givet hur snabba de är med att pudla när ett ord som "volymer" har använts, tycks insikten om detta emellertid inte ha sjunkit in. Istället tycks man inom politikerkåren drabbad av vanföreställningen att indignationsnivån på kultursidorna och att frekvensen av grovt tendentiösa påhopp i den postmoderna vänsterns dagliga Twitterdrev är goda indikationer på vad mannen på gatan tycker.
Bakom det ständiga idisslandet av floskler som "värdegrund" och "alla människors lika värde",
bakom det grandiosa talet om Sverige som en "humanitär stormakt", ryms idag ett skriande demokratiunderskott. Vi har fått en politikerklass som tycks tro att de är valda att representera journalistkåren och "kulturarbetarna", snarare än folket. En politikerklass som, istället för att stå med båda fötterna på jorden, låtit sig svepas med i en akademisk och medial våg av postmoderna pajaskonster. En politikerkår som hellre för en politik de själva vet saknar verklighetsförankring än tar risken att drabbas av en kultursideunderstödd Twitterstorm.
Läs även:
Tino Sanandaji, Motpol
DN1,
DN2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab
