När Mona Sahlin fick arbetet som "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism" tycks hon ha betraktat detta som en naturlig fortsättning på det egna engagemanget för Expo. Sahlin verkar ha tagit jobbet i tron att arbetsuppgifterna gick ut på att bekämpa de nazistiska krafter som, i den svenska vänsterns gerillaromantiska föreställningsvärld, sprider sig likt en epidemi genom landet.
Sahlin verkar förvisso ha varit på det klara med att viss våldsbejakande extremism även hade vänsterextrema och islamistiska förtecken, men genom sina uttalanden gjorde hon gång på gång klart att detta enligt henne var av underordnad betydelse. Idag, efter snart ett år som trainee i verkligheten, tycks Sahlin så sakteliga börja förstå hur problembilden faktiskt ser ut. När det däremot kommer till lösningar har inte mycket hänt sedan hon tillträdde tjänsten.
"Vi behöver vara lite mer seriösa i den här debatten", sade Mona Sahlin i gårdagens Agenda. Några sekunder senare påstod hon att den hårda kritiken mot det rödgrönrosa styret i Stockholm (för dettas sätt att förhålla sig till islamistiska terrorister) bottnade i populism.
Mona Sahlins ord säger en hel del om hur Sverige idag genomsyras av både nyspråk och dubbeltänk. Mona Sahlins ord avslöjar hur Sverige, de bombastiska anspråken på att vara en "humanitär stormakt" till trots, i själva verket har blivit en postmodern dystopi. Ett land där den moraliska kompassen snurrar okontrollerat. Ett land där förövare är offer och där offer är förövare. Ett land där krig är fred och där postmodern kunskapsfientlighet är styrka.
Populism är att, likt Mona Sahlin själv en gång i tiden gjorde, gå till val på revolutionsromantiska vallöften som krav på att "USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser". Populism är att, likt Mona Sahlins efterträdare Stefan Löfven häromåret gjorde, gå till val på ett totalt orealistiskt löfte om att Sverige år 2020 skall ha EU:s lägsta arbetslöshet.
Vad som också är populism är att, vilket Mona Sahlins partivän Ylva Johansson så sent som idag gjorde, backa från löftet om EU:s lägsta arbetslöshet genom att skylla på invandringen. Detta trots att Migrationsverket har skrivit ned sina prognoser sedan Socialdemokraterna gick till val på detta löfte.
Invandringen var en välkänd variabel då Socialdemokraterna gång på gång lovade att arbetslösheten skulle gå ned om de bara fick driva en politik som, enligt all vedertagen visdom, ökar arbetslösheten istället för att sänka den. När insikten om detta nu så sakteliga börjar slå rot i det socialdemokratiska partiet väljer man därför att skylla det egna misslyckandet på invandrarna.
Vad som däremot inte är populism är att kritisera – eller för den delen bli fly förbannad över – att ett gäng lallande rödgrönrosa politiker beslutat att mördare, slavhandlare, våldtäktsmän och folkfördrivare skall ges en gräddfil till bostäder, bidrag och jobb. Vad Mona Sahlin kallar för populism är istället vad varje vettigt funtad människa kallar för grundläggande anständighet.
Läs även:
Motpol,
Den hälsosamme ekonomisten,
Den sjätte mannen,
Anybody's Place
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5
