Jag har ännu inte själv sett några högljudda eller indignerade kommentarer till detta, men om några sådana ännu inte har hörts är det med allra största sannolikhet bara en tidsfråga innan de kommer. Anledningen till att det förhåller sig på det här sättet är att varje förslag i linje med bohusmoderaternas enligt gängse samhällsdebattsdramaturgi förutsätts bottna i egoism och hjärtlöshet.
Det är riktigt att någonting som grovt förenklat kan kallas för "egoism" ligger bakom en stor del av de starka reaktionerna på tiggarnas närvaro i Sverige. Tiggarnas närvaro framkallar inte bara obehag hos många, deras närvaro gör därtill det offentliga rummet till en högst påtagligt mindre tilltalande plats att vistas på.
Tiggarnas närvaro innebär också att cynismen breder ut sig bland svenskarna. Att det idag sitter en tiggare utanför varje större affär innebär att vår förmåga till empati både utmanas och utarmas. Det är betydligt lättare att känna empati gentemot utsatta människor när sådana är en relativt sällsynt syn, än när varje promenad genom en svensk stadskärna innebär att man ser dem i mängder.
Även om man helt bortser från dessa effekter, även om man bortser från markockupationer och kåkstäder, även om man bortser från husockupationer, skogsskövling och nedskräpning, så innebär emellertid inte detta att bohusmoderaternas förslag kan avfärdas som ett utslag av egoism. Tvärtom. Direktören för den rumänska hjälporganisationen Liv och ljus, Florin Ivanovici, sade nyligen följande:
"Vår mycket starka rekommendation är att inte ge pengar till tiggare. Det förvandlar tiggeriet till ett yrke, barnen hemma i Rumänien överges och missar ofta skolan när föräldrarna är borta. Att ge uppmuntrar till ett liv utan framtid; att flytta från land till land löser inte deras grundläggande problem."
Vad Ivanovici säger är att den som ger tiggare pengar förvärrar situationen. Vad Ivanovici indirekt säger är att varje härbärge och camping som görs tillgänglig, att varje myndighet som ser mellan fingrarna när kåkstäder uppförs, inte bara bidrar till att cementera tiggarnas belägenhet utan också till att barn inte får gå i skolan.
Vad bohusmoderaterna föreslår skulle med andra ord bidra till att stävja allt detta. Det enda bra argumentet som återstår blir därmed den principiella invändning man kan ha till den begränsning av människors frihet ett tiggeriförbud skulle innebära. Rent principiellt är detta en invändning jag delar.
Lagar handlar emellertid om mer än akademiska principer, de handlar även om att se till vad som faktiskt fungerar och vad som är realistiskt. Det är därför som allt annat än "drogliberala" politiker i bland annat Nederländerna, Portugal, Washington och Colorado har avkriminaliserat användningen av droger eller vissa droger. Dessa politiker är knappast för att allmänheten använder samma droger, men de har kommit till insikt om att skademinimeringspolitiken fungerar och att en narkotikapolitik som den svenska inte gör det.
Att låta människor från Balkan tigga i Sverige hjälper dem måhända kortsiktigt, men på lång sikt finns det mycket som talar för att detta istället är direkt destruktivt. De bröst- och falsettoner som används mot förslag som bohusmoderaternas säger därför ganska mycket om de debattörer som använder sig av dessa bröst- och falsettoner.
När det kommer till kritan visar sig vad de värnar om inte vara tiggarna. Vad de värnar om är Kampen. Vad de värnar om är den egna världsbilden, det egna egot och det egna messiaskomplexet. Vad de med näbbar och klor värnar om är det problemformuleringsprivilegium de med hjälp av ett helt batteri av härskar- och smutskastningsmetoder har lyckats tillskansa sig.
SvD, DN, Dag1
