I den senaste artikeln i DN:s reportageserie "De osynliga" berättas om mongoler som till en lön om mellan 7 000 och 8 000 kronor i månaden jobbar sju dagar i veckan med att städa. Reportaget är väldigt intressant och ett bra exempel på den sorts fördjupande journalistik som i tidningskrisens spår blivit allt mer sällsynt. Artikelförfattarna underlåter dock att påpeka två väldigt anmärkningsvärda omständigheter.
Den första omständigheten artikelförfattarna underlåter att kommentera är att mongolerna enligt städföretagets ägare är asylsökande, någonting som DN:s egen källa delvis också bekräftar. Om så är fallet är detta högst anmärkningsvärt. Mongoliet är nämligen ett fredligt land som både håller demokratiska val och är klassificerat som fritt av ansedda Freedom House.
Om de mongoliska städarna faktiskt är asylsökande innebär detta inte bara att de med allra största sannolikhet missbrukar asylsystemet. Det innebär också att de tar resurser från de asylsökande som faktiskt är flyktingar. Detta leder i sin tur att de stora problemen med trångboddhet på asylboenden och långa väntetider på besked om uppehållstillstånd förvärras.
Den andra omständigheten artikelförfattarna underlåter att kommentera är att mongolernas status som offer är allt annat än självklar. De månadslöner på mellan 7 000 och 8 000 kronor som DN antyder är slavlöner är närmare tio gånger högre än minimilönen i Mongoliet. För många mongoler är en sådan lön med allra största sannolikhet en drömlön.
Levnadskostnaderna är givetvis högre i Sverige än i Mongoliet, men mellanskillnaden torde trots detta vara högst betydande. Vad mer är, om de mongoliska städarna verkligen är asylsökande innebär detta också att Migrationsverket antingen står för både kost och logi eller bidrar till att betala deras boende inom ramen för Lagen om eget boende (EBO). För mongolerna i fråga framstår säkerligen detta som ett ganska attraktivt alternativ till livet i Mongoliet.
Vad alla intellektuellt hederliga förespråkare av en stor invandring till Sverige här måste fråga sig är om en arbetsmarknad som den DN beskriver i praktiken inte är vad som faktiskt krävs för en lyckad integration. Det var löner som dessa som lockade fattiga européer och kineser att resa till USA, och därmed bidrog till den relativt väl fungerande "mångkultur" som idag så ofta utmålas som ett föredöme.
Till skillnad från de många arbetslösa, bidragsberoende och passiviserade invandrarna i de svenska miljonprogramsförorterna, har de mongoliska städarna fått in en fot både på den svenska arbetsmarknaden och i det svenska samhället. De tjänar bättre än vad de någonsin gjort tidigare och affärdsidkare får sina lokaler städade till en väldigt förmånlig kostnad. På många sätt är det hela en win-win-situation.
Jag vill med detta varken påstå att utvecklingen är bra eller önskvärd. Vad jag vill ha sagt med detta är att vi projicerar våra egna föreställningar om vad som är ett drägligt arbetsliv på andra som inte delar våra referensramar. Vad jag vill ha sagt med detta är att vi inte förmår diskutera vare sig mångkultur eller invandring på ett realistiskt sätt.
Vad jag vill ha sagt med detta är att debatten om mångkultur idag är en debatt grundad i en föreställning om att man både kan äta kakan och ha den kvar. Vad jag vill ha sagt med detta är att för att klara ett asyltryck som är mer än dubbelt så stort som på något annat EU- eller EFTA-land, så måste vi tänka nytt när det kommer till integrationspolitiken. Väldigt nytt.
Läs även Bengt Nilssons inlägg om ett annat av reportagen från artikelserien "De osynliga".
DN1,
DN2,
DN3,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
SMP1,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6
