I en ledartext av Barometerns Daniel Braw beskrivs regeringens så kallade jobbpolitik som en "[j]obbpolitik för dem som ändå inte är arbetslösa". Daniel Braw illustrerar detta genom att titta närmare på Löfvens visioner för näringslivet
Dessa visioner tycks inte bara vara grundade i en föreställning om att svenska företag är underställda näringsdepartementet. De tycks också bottna i en föreställning om att den rödgröna regeringen och dess stödparti Vänsterpartiet är bättre på att driva företag än företagarna själva. En industrikansler skall trolla fram innovationer, arbeten och nya företag ur en cylinderhatt. Sveriges IT-företag skall av regeringen övertalas att satsa på "stordata", eftersom branschanalytikern Löfven anser detta vara framtiden.
Braw pekar i sin text på det uppenbara, nämligen att ingen av dessa åtgärder (förutsatt att de mot förmodan ens får något större genomslag) lär hjälpa några långtidsarbetslösa. De kan säkert förbättra jobbmarknaden för ingenjörer och tekniker, men att de skulle leda till läget förbättrades för dem som står långt från arbetsmarknaden är osannolikt.
Vad Braw inte tar upp är att Löfven också anser sig ha Keynes på sin sida. Genom stora och dyra infrastrukturprojekt (finansierade med lån och pensionsmedel) hoppas Löfven kunna pressa arbetslösheten nedåt. Att dessa jobb är tillfälliga tycks Löfven inte bekymra sig över. Ej heller tycks det bekomma honom att dessa jobb kommer att försämra statens finanser, snarare än att leda till de nya inkomster som vanligen används som argument då man diskuterar vikten av att få fler i arbete.
Vad Löfven missar är emellertid att de keynesianska metoderna blir mindre och mindre relevanta ju mer arbetslivet automatiseras. Ju mer till exempel ett järnvägsbygge kan automatiseras, desto färre jobb kommer samma järnvägsbygge skapa. Detta leder i sin tur att kostnaden för att skapa ett "keynesianskt jobb" ständigt stiger. Vad mer är, utbildningskraven på de jobb som ändå skapas (det vill säga de jobb maskiner inte kan utföra) blir parallellt med detta högre och högre.
Vad detta innebär är inte bara att regeringens jobbpolitik är ineffektiv och dyr. Därtill är regeringens jobbpolitik även i detta fall i huvudsak en "[j]obbpolitik för dem som ändå inte är arbetslösa". De jobb som kommer att skapas kommer att gå till anläggningsarbetare med en för arbetsmarknaden relevant kompetens.
Att långtidsarbetslösa förortsbor med låg utbildning och dåliga kunskaper i svenska skulle bli hjälpta av dessa åtgärder är således osannolikt. Det är emellertid främst bland dessa arbetslösheten är ett problem. Arbetslösheten bland etniska svenskar är däremot inte bara (vilket till och med Fredrik Reinfeldt konstaterade för några år sedan) förhållandevis låg. Den är därtill enligt Arbetsförmedlingen sjunkande.
Vad detta visar är inte bara att regeringen försöker åtgärda dagens problem med gårdagens lösningar. Vad detta visar är inte bara att regeringen griper efter halmstrån, istället för att bita i det sura äpplet och genomdriva de strukturreformer som Sverige desperat behöver. Vad detta framför allt visar är att regeringen inte har en aning om vad den gör.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
SVT1,
Ex,
GP1
