"Grovt fel i SD-artikel från ex-direktörerna", kunde man igår läsa på DN:s förstasida. Länken gick till en artikel med en snarlik rubrik, men där formuleringen "SD-artikel" då (om jag inte missminner mig) istället var ersatt med "DÖ-artikel". Artikeln i fråga har sedan dess fått den nya rubriken "Grovt fel i ex-direktörers debattartikel".
Vad som i första hand gör detta intressant är det faktum att DN väljer att (med förtydligandet "DN granskar") väljer att granska en debattartikel. I tidningarna förekommer en riklig mängd av debattartiklar som knappast skulle överleva en granskning, något som DN:s egen debattsida är ett bra exempel på. Där kunde man nämligen i veckan, i en artikel signerad Stefan Löfven och Magdalena Andersson, läsa att alliansregeringen hade fokuserat på nedskärningar och att dess skattesänkningar hade lett till försämrade skolresultat. I artikeln kunde man även läsa att den rödgröna regeringens politik "tar Sverige mot EU:s lägsta arbetslöshet".
Detta är påståenden som inte skulle överleva särskilt många sekunder av nationalekonomisk granskning. DN valde emellertid att inte granska denna artikel, precis som DN och andra tidningar sällan väljer att granska debattartiklar. Det är ingenting särskilt konstigt med detta, opinionstexter är nämligen just opinionstexter och inte nyhetsförmedling. I fallet med den artikel som DN valde att kalla för en "SD-artikel" valde emellertid DN att gå en helt annan väg.
Vad DN kallar för ett "[g]rovt fel" är ett mindre fel som avser en källa i ett kort stycke om att Sverige tappar i konkurrenskraft. Detta fel påverkar inte på något sätt artikelns huvudtes. Felet påverkar det stycke i vilket källan i fråga tas upp, men faktum är att felet inte är av avgörande betydelse ens i detta stycke. Styckets budskap är att Sveriges konkurrenskraft faller, någonting såväl forskare som Socialdemokraterna också har uppmärksammat.
DN:s granskning är med andra ord både ytterst selektiv och direkt tendentiös. Att DN valde att granska saken lär inte ha ett dugg med Sveriges konkurrenskraft att göra, utan att debattartikeln i fråga förespråkade att Alliansen borde ompröva sin inställning till Sverigedemokraterna. Därtill har det säkert inverkat att den källa som DN väljer att beskriva i termer av ett "[g]rovt fel" tidigare har uppmärksammats av just sverigedemokrater. Detta sätter fingret på tre saker.
För det första visar DN:s agerande på hur man inom de politiska och mediala etablissemangen fortsätter att inbilla sig att det egna förhållningssättet till Sverigedemokraterna är konstruktivt. Att detta förhållningssätt får väljarna att strömma till Sverigedemokraterna är något man helt enkelt inte tycks vara kapabla att ta in. Vad värre är gör den nuvarande politiska låsningen att Sverige, trots DÖ, bara går att regera vid två tillfällen om året. Detta samtidigt som de mörka molnen tornar upp sig vid horisonten.
För det andra visar DN:s agerande på hur den mediala faktagranskningen under de senaste åren blivit till en högst postmodern företeelse. DN:s tendentiösa granskning av ex-direktörernas debattartikel är bara det senaste exemplet på hur faktagranskningar allt oftare kommit att bli högst tendentiösa. Ibland har till och med faktagranskning använts (vilket detta exempel är ett otäckt exempel på) som ett verktyg för att utmåla sanningar som lögner och vice versa.
För det tredje visar DN:s agerande på hur högst selektivt granskningsverktyget används. På gruppbloggen Det goda samhället har idag Mohamed Omar skrivit en skrämmande sammanfattning över bostadsminister Mehmet Kaplans många kopplingar till islamistisk extremism. Detta har emellertid inte föranlett någon seriös granskning i tidningar som DN. Vad man istället har kunnat läsa är antydningar om att kritiken mot Kaplan skulle vara rasistiskt motiverad.
När även den journalistiska granskningen förvandlas till agendajournalistik rasar inte bara förtroendet för journalistkåren ytterligare. Det gör också Sverige till bördig jordmån för till exempel rysk propaganda.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4
