I Dagens Nyheter återfinns idag en debattartikel författad av (eller rättare sagt, signerad) Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Artikeln inleds med en demagogisk utläggning om den förra regeringens "fullständiga fokus på skattesänkningar och nedskärningar" och hur detta enligt Löfven och Andersson ledde till "högre arbetslöshet", "lägre skolresultat" och "revor i välfärden".
Efter ännu en i sammanhanget irrelevant utläggning, nämligen om det guld och de gröna skogar som regeringens 70-talsdoftande politik inom kort kommer resultera i, lyckas Sveriges stats- och finansministrar till slut komma till saken. De vill sänka skatten för pensionärer, eller som de själva uttrycker det, "skapa ett mer rättvist skattesystem" genom att sänka vad de kallar för "pensionärsskatten".
Så långt, så väl. Det finns förvisso många fyrtiotalister i Sverige som har direkt oförskämt höga pensioner, men det finns också ett stort antal garantipensionärer vilkas ekonomiska marginaler idag är väldigt små. Det är också framför allt de senare som kommer omfattas av skattesänkningen regeringen nu utlovar. (Förutsatt, det vill säga, att regeringen för ovanlighetens skull denna gång håller sitt löfte.)
Riktigt intressant blev det emellertid då Magdalena Andersson några timmar efter att debattartikeln hade publicerats intervjuades av Dagens Industri. Andersson gjorde då klart att hon fann skattesänkningen moraliskt problematisk. Hon poängterade i intervjun nämligen att "det är klart att det aldrig är roligt att sänka skatten".
Det där uttalandet säger väldigt mycket om den socialdemokratiska ideologin. Skatter tycks för socialdemokraten inte bara vara ett medel för att förverkliga socialdemokratisk politik. Vad Andersson dessutom indirekt sade var att skatter för henne är ett självändamål. Ju mindre pengar folk får behålla, desto roligare tycker Andersson uppenbarligen också att det är.
Intressant nog berättar Andersson också att skattesänkningen i fråga kommer kompenseras av en skattehöjning på höga inkomster. Detta innebär inte bara att skatten på lönearbete i och med denna skatteväxling kommer att öka, utan också att skatten på bidrag (vilket "socialförsäkringar" som pensioner de facto är, alldeles oavsett hur mycket man kallar dem för något annat) kommer att minska.
Med andra ord innebär reformen i praktiken inte att någon skatt sänks över huvud taget, utan tvärtom att skatten höjs för att finansiera höjda bidrag. Detta är klassisk socialdemokratisk politik och borde således i allra högsta grad vara någonting som Magdalena Andersson fann roligt.
Ironiskt nog tycks hon, genom att sälja in det som en skattesänkning (istället för som den skattehöjning det i praktiken är), gå i sin egen fälla. Så fort orden "sänka skatten" nämns blir den socialdemokratiska ryggmärgsreflexen att konstatera att detta inte är "roligt". Denna ryggmärgsreflex är så stark att den aktiveras även i de fall talet om att "sänka skatten" i själva verket döljer en skattehöjning.
DN1,
DN2,
DN3,
SMP1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ex1,
Ex2,
Ab1
