Denna text är ett gästinlägg av författaren och regissören Vladimir Oravsky. Oravsky är idag aktuell även på bloggen Susanna's Crowbar med ett väldigt intressant inlägg om "[d]en nya historieskrivningen". Utöver detta har han drabbats av hembesök av Andrea Edwards och skrivit om filmen Philadelphia.
Författaryrket är en avskild pyssla. Visserligen kan det utföras precis överallt, det vill säga även på frekventerade kaféer och folkfyllda badstränder, men det är fortfarande en ensamhetspyssla. Även om den tillåter hundratals karaktärer som livligt diskuterar med en i tid och otid, från morgon till kväll och inte så sällan även på natten, låtsandes att de är drömmar, välla fram i ens huvud.
Några författare trivs med ensamheten, andra inte. Var och en försöker finna sitt eget recept på att bryta denna enslighet. Federico Fellini exempelvis, skrev inte så sällan sina djupt personliga filmmanus i samarbete med tre, fyra, till och med åtta medarbetare. Geniet, workaholic och flerfaldig Pulitzer Prize vinnaren George S. Kaufman samarbetade på sina manuskript med en ansenlig lång rad brighta huvuden. Jag tillhör dem som gärna sambetar med andra och det är jag bra på. Annars skulle mina medarbetare så som exempelvis Lars von Trier, Michel Segerström och Kurt Peter Larsen hoppat av redan efter första samarbetet, om de nu över huvud taget ens var villiga att slutföra det. Eftersom författare är allt annat än viljelösa veklingar. De är befälhavare som ställer och styr över allt och alla som befolkar deras huvud. Att de, som exempelvis Lars Norén, kan hävda att de inte är ansvariga för sina karaktärers handlingar, är inget annat än nys: karaktärerna kan aldrig ta över och diktera ett verks handling och framskridande. Om de gör det, och någon hör röster som hön inte kan spjärna emot, då behöver hön professionell hjälp illa kvickt, innan rösterna beordrar hennom att utföra något för evigt oreparabelt.
Just nu vill jag komma i kontakt med nya medarbetare. Mestadels duktiga tecknare, eftersom mina streckgubbar gör narr av mig och pekar näsa åt mig. Men att finna någon, är allt annat än lätt. Trots att det finns hundratals med ambitioner att kunna arbeta som konstnär, illustratör eller tecknare, och trots att det finns hur många som helst som fick konstnärliga utbildningar och som sedermera antingen uppbär arbetslöshetsbidrag eller sorterar och bär ut post.
Vad är det som gått snett?
Den frågan som jag så gott som alltid får först är, hur mycket får jag för jobbet och hur mycket får jag i förskott?
Här är mitt konstanta svar: Jag betalar inget i förskott, förutom hyran och internetuppkoppling och även det tycker jag är fel. Hur kan man ha anspråk på ersättning i förväg? Betyder inte ”ersättning” att något byts mot något annat?
Jag kan dessutom inte utlova någon ersättning över huvud taget. Jag är författare och inte förläggare. Jag är författare och inte köpare av mina böcker. Så visst kan det, rent teoretiskt hända, att vårt arbete inte finner någon förläggare, även om det aldrig har hänt mig. Och visst kan en utgiven bok försvinna i mängden av andra utgivningar och vi får inte ens så pass mycket i royalty att summan täcker utgifter för den elektriska ström som förbrukades under manusets tillblivelse. Men generellt kan jag ändå skryta med att mina bokstäver köpes och läses både i Sverige och utomlands och att de lekande lätt betalar både min hyra och saftiga gourmetstekar. Royaltyintäkterna delar jag alltid med mig systerligt, det vill säga, vi får alla lika.
Jag saknar således hunger hos de som påstår sig vilja vara medförfattare, illustratörer, konstnärer. Och med hunger menar jag viljan att ta risker. Viljan att avstå från det säkra för det osäkra. Viljan att inse att tio fåglar i skogen kan vara bättre än en i handen. Viljan att leva på hoppet och leva kanske ett, kanske två och kanske till och med flera år i ett trångt rum utan annan komfort än elektricitet.
Viljan att vara uthållig och inte ge upp efter andra eller tredje omskrivningen eller omillustrationen. Folk utan tålamod att skriva om en roman åtta, nio gånger, utan uthålligheten att måla om en tavla lika många gånger, kan knappast kräva att vara försörjda av sin verksamhet. Att vara författare eller konstnär är ett privilegium som ger en styrka att klara av att jobba längre än 40 timmar i veckan, att jobba längre än 100 timmar i veckan. Det kräves en nonstop verksamhet under tiotals år i sträck, även om det finns undantag. Men varför inbillar du dig att du ”förtjänar” att vara det undantaget? What makes you so special?
Tror du att Woody Allen jobbar bara 40 timmar i veckan, tror du att Pablo Picasso jobbade bara 40 timmar i veckan, tror du att Sylvester Stallone byggde upp sin exceptionella karriär på 40 timmar i veckan? Hur många gånger, tror du, fick Måns Zelmerlöw öva, innan han fick ta emot Eurovisionens kristallmikrofontrofé?
Jobba mycket och hårt och jobba ännu mer och ännu hårdare, är det dagens bibelord som jag bjuder på. Och du skall veta, att det är värt avsevärt mycket mer än du troligen tror.
Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud. Fast det kan jag inte heller lova dig.
© vladimir oravsky
