Igår informerade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på en pressträff att regeringen nu föreslår att kommuner skall tvingas börja "ta emot" nyanlända invandrare. Det finns fyra väldigt intressanta aspekter på detta.
Den första aspekten är vad som avses med att "ta emot". Nyanlända med uppehållstillstånd är, precis som svenska medborgare, fria att bosätta sig i vilken kommun de vill. Denna aspekt framhöll igår Ylva Johansson indirekt själv då hon (enligt en nu borttagen formulering i Svenska Dagbladets artikel) som argument för förslaget jämförde med att "varje kommun måste kunna ta emot barn som föds eller folk som flyttar till kommunen" (min fetstil). Dessa jämförelser är häpnadsväckande irrelevanta.
När någon flyttar från en kommun till en annan är det den som flyttars ansvar, inte den nya kommunens, att före flyttlasset går ordna med bostad. På samma sätt ordnar kommuner i normalfallet inga större bostäder åt växande barnfamiljer. För att en eventuell flytt skall bli verklighet måste dessa först själva samla bostadspoäng eller låna pengar på banken. De studenter som desperat letar boende och de barnfamiljer som väldigt gärna skulle vilja flytta till en större lägenhet känner knappast igen sig i den verklighet Johansson beskriver.
När Johansson försöker avdramatisera situationen genom att jämföra med situationer de flesta svenskar har personliga erfarenheter av, understryker hon istället bara hur abnorm asylinvandrarnas ställning på bostadsmarknaden är. Å ena sidan understryks att personer med uppehållstillstånd har rättigheter liknande de medborgerliga. Å andra sidan är skillnaden i skyldigheter i praktiken astronomisk.
Den andra intressanta aspekten på vad Ylva Johansson igår sade är hur politikerna ännu en gång använder kommunerna som politisk krockkudde. När konsekvenserna av rikspolitikernas i en internationell jämförelse extrema invandringspolitik blir samma rikspolitiker övermäktiga, väljer man att helt enkelt lasta över problemen på de kommunala företrädarna och budgetarna. När Ylva Johansson får frågan om vad de kommuner som faktiskt inte har plats för nyanlända skall göra är hennes svar häpnadsväckande arrogant: "De får bygga!"
Den tredje intressanta aspekten är att vad regeringen föreslår i mångt och mycket är ett spel för gallerierna. För det första gör lagen om eget boende (EBO) frågan om kommunplacering till stor del irrelevant. För det andra är antalet platser som skulle frigöras om regeringens förslag blev verklighet i själva verket litet.
Den fjärde intressanta aspekten är de effekter regeringens förslag, om det blev verklighet, skulle få för vissa enskilda kommuner. Vellinge kommun används ofta (senast i gårdagens Aktuellt) som exempel på varför ett förslag som det regeringen nu lägger fram behövs. Det är emellertid i kommuner som Täby och Stockholm som förslaget på allvar skulle göra skillnad. Som bonus erbjuder arbetsmarknaden i dessa kommuner betydligt bättre möjligheter till jobb än arbetsmarknaden i de kommuner där de nyanlända idag istället tenderar att hamna.
Hur de Reinfeldtfrälsta nymoderaterna i Täby och hur de överbelånade miljöpartisterna och vänsterpartisterna på Södermalm skulle reagera på en sådan utveckling är en väldigt intressant fråga. Gissningsvis skulle de finna att deras hjärtan inte riktigt var så vidöppna som de trodde.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ex6,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
SR1
