"Med den migrationspolitiska överenskommelsen 2011 ville Alliansen knyta Miljöpartiet närmare sig", skrev Pär Nuder igår i en väldigt läsvärd krönika i Dagens Industri. Om Nuders analys är riktig innebär detta att Alliansen i och med överenskommelsen med Miljöpartiet gjorde en gigantisk felbedömning.
För det första blev inte Miljöpartiet Alliansens nya samarbetspartner. Tvärtom valde partiet under mandatperioden att göra en kraftig vänstersväng. För det andra lyckades Alliansen i och med denna överenskommelse göra sina egna väljare förbannade. Efter att Alliansen hade gjort upp med Miljöpartiet gick Sverigedemokraterna från att vara ett litet parti nära fyraprocentsspärren till att med god marginal bli Sverige tredje största parti.
I spåren av denna felbedömning har vi därför fått en hätsk och ytterst polariserad samhällsdebatt. I spåren av denna felbedömning har vi därför fått en situation där politikerna inte längre förmår diskutera invandringspolitiken på ett konstruktivt sätt. I spåren av denna felbedömning har vi därför fått en samhällsdebatt som allt mer präglas av halvsanningar och rena lögner. I spåren av denna felbedömning har vi därför fått DÖ, en överenskommelse som i grund och botten utgör fyra allianspartiers extremt krystade försök att på en och samma gång både isolera Sverigedemokraterna och bevara blockpolitiken.
Resultatet har i praktiken blivit, alldeles oavsett huruvida ledningarna för de fyra allianspartierna insett detta själva eller ej, att migrationspolitiken blivit Alliansens huvudfråga. Resultatet har blivit att man prioriterar gällande migrationspolitik före skattesänkningar, före valfrihet, före arbetslinjen och före näringspolitiken.
Detta hade måhända varit riktigt om alternativet vore en extrem migrationspolitik, men så är inte fallet. Tvärtom är det den nuvarande politiken som är extrem. Extrem i högst objektiva mått mätt. Extrem som i att asyltrycket på Sverige, mätt i asylsökande per capita, är mer än dubbelt så stort som på något annat land i EU eller EFTA. En extrem politik som Sverige därtill kombinerar med västvärldens sämsta förmåga till integration av utlandsfödda.
Det är denna extrema politik som i praktiken blivit Alliansens huvudfråga, trots att inget av allianspartiernas väljare önskar sig detta. Det är för denna extrema politiks skull man är beredd att ge upp allt det som man 2006 och 2010 gick till val på. Det är för denna extrema politiks skull man valde att sluta Decemberöverenskommelsen, och därmed alienera sina väljare ännu mer än vad man redan hade gjort. Det är för denna extrema politiks skull man är villig att låta en inkompetent och populistisk vänsterregering äventyra Sveriges ekonomi och framtid.
Det tål att upprepas. Allianspartiernas huvudfråga är inte längre skattesänkningar. Allianspartiernas huvudfråga är inte längre arbetslinjen. Allianspartiernas huvudfråga är inte längre valfrihet. Allianspartiernas huvudfråga är inte längre att bryta med det socialdemokratiska bidragssamhället.
Allianspartiernas huvudfråga är idag en extrem och vårdslös migrationspolitik. En extrem och vårdslös migrationspolitik som inte bara är dyr utan som också skapar stora spänningar i samhället. En politik som saknar stöd bland de egna väljarna och därför driver samma väljare i famnen på Sverigedemokraterna.
Allianspartiernas agerande tyder inte bara på att de inte har förstått allvaret i situationen. Vad deras agerande framför allt tyder på är att de fullständigt har tappat markkontakten.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
SVT1,
SvD1,
Re1,
Re2,
Av1,
Av2,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ab1
