Sedan valet har det hänt rätt mycket i den svenska samhällsdebatten. Tidningar och ledarsidor har börjat lyfta problem som man tidigare försökte tiga ihjäl och en spade har så sakteliga återigen börjat kallas för en spade. Detta är ett problem för den svenska nyvänstern, helt enkelt för att den påfallande ofta saknat hållbara argument för de ståndpunkter den intagit.
För den nyvänster som vant sig vid att gilda på en räkmacka genom åsiktskorridoren har detta motstånd varit både oväntat och ovälkommet. Efter viss initial handlingsförlamning har den emellertid nu gått till motattack. Inte genom att slipa sina argument, utan genom smutskastningskampanjer och härskarmetoder.
När Expressens Anna Dahlberg för en tid sedan i en ledare påpekade att "personer som anlitas av andra länder för sin expertis hålls på armlängds avstånd i Sverige" gick Aftonbladets Karin Pettersson snabbt till motattack. Petterssons "argument" bestod då i att Dahlberg med "halvkvädna visor och spekulativ retorik aktiverat hela rasistmobben på nätet".
Dahlberg hade, menade Pettersson, tagit på sig en "väldigt stor hatt [...] av folie". De experter Dahlberg hade använt som exempel representerade "[t]okhögern" och Dahlbergs "otuggade konspirationsteorier var som hämtade direkt från nätets undervegetation". När Dagens Samhälles Mats Edman kritiserade denna retorik blev han av Petterssons kollega Anders Lindberg anklagad för att vara "haverist-högerns egen grå eminens".
Ett annat talande exempel är de "motargument" som debattören och slöseriombudsmannen Rebecca Weidmo Uvell har mötts av efter att hon bland annat granskat facken. För detta har hon av höga fackliga företrädare blivit kallad för "Twitter-troll" och blivit beskylld för att ha kopplingar till Avpixlat och Sverigedemokraterna. Efter att hon nyligen i en ledare i Dagens Industri kritiserat SVT:s missvisande rapportering om asylsökandes utbildningsgrad blev "motargumenten" ännu mer rabiata.
En hög företrädare för Vänsterpartiet beskyllde då Weidmo Uvell för att argumentera oärligt, ironiskt nog genom att göra sig skyldig till precis den oärliga argumentationsteknik han själv anklagade Weidmo Uvell för. Detta resulterade sedan i två artiklar i Aktuellt Fokus. I dessa beskrevs Weidmo Uvell som "den liberala högeraktivisten" och den 'så kallade "Slöseriombudsmannen"'.
Weidmo Uvells påstods därtill ägna sig åt "mytspridande om invandrare" och i en fotnot sades att "Slöseriombudsmannen är en påhittad PR-karaktär som sponsras av den högerliberala lobbyn "Skattebetalarnas förening" som vill gynna rika och missgynna arbetare". En av dessa artiklar delades idag på Twitter av Lars Ohly med kommentaren "Den här människan blir bortgjord gång på gång. Ändå finns det några som tar hen på allvar. Varför?"
Så där håller det på. Den postmoderna nyvänstern beter sig idag som ett gäng förvuxna skolgårdsmobbare. Den inte bara saknar bra argument, den bemödar sig dessutom inte ens för att finna några. Vad man istället gör är att håna, att ljuga, att smutskasta och att gå till personangrepp på ett sätt som alltmer framstår som inte bara fanatiskt utan också direkt sektliknande. Det är ett beteende djupt ovärdigt vuxna människor på höga positioner i samhället.
Lästips:
Paulina Neuding,
PJ Anders Linder
DN1,
DN2,
DN3,
Re1,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ex1,
Ex2,
GP1,
Ab1
