Den svenska debatten genomsyras av floskler i stil med "ingen människa är illegal". De betyder i regel ingenting och de bidrar i regel inte heller med någon ökad förståelse för de samhällsfenomen som diskuteras. Tvärtom bidrar floskler som "papperslösa" (personer som vistas illegalt i Sverige) och "individualiserad föräldraförsäkring" (statlig reglering av föräldraledigheten) inte sällan till att skapa en direkt missvisande bild.
I tiggerifrågan fylls motsvarande funktion av floskeln (upprepad av till exempel Stefan Löfven) "det går inte att förbjuda fattigdom". Dessa sex ord är varken ett försök till juridisk eller social analys, de är ett tomt mantra. Ett tomt mantra som används av den rådville och handlingsförlamande för att framställa status quo som någonting humant och empatiskt.
I en ledare i Svenska Dagbladet påpekade Per Gudmundson tidigare i veckan att den politik som ytligt sett framstår som human och empatisk inte sällan kan få en rakt motsatt effekt. Gudmundson argumenterade logiskt för sitt sak, vilket som vanligt ledde till kortslutning i postmoderna nyvänsterhjärnor. Resultatet blev att skolgårdsmobbarvänstern ännu en gång hjältemodigt satte in det tunga artilleriet mot en armé av halmdockor.
I tre orter i Rumänien har under våren sammanlagt cirka 100 barn tagits ur skolan för att deras föräldrar valt att åka till Sverige för att tigga, kan man idag läsa i en debattartikel i DN. Familjerna får det därmed måhända lite bättra ställt för stunden, men i gengäld minskar deras barns möjligheter till en bra framtid drastiskt.
När handlingsförlamade svenska politiker inte vågar göra någonting åt detta undergräver de inte bara andra länders lagar och utbildningssystem. De bidrar också till att cementera en situation där utanförskap gå i arv. Därtill visar de under ganska uppseendeväckande former prov på såväl kulturrelativism som de låga förväntningarnas rasism. Hade dessa "EU-migranter" istället varit till exempel danskar hade samhället gissningsvis ingripit för länge sedan.
Vad som gör debattartikeln extra intressant är att artikelförfattarna väljer att sätta det faktum att barn tas ur skolan i relation till FN:s barnkonvention. Barnkonventionen är ett ofta åberopat argument i den svenska debatten och är ofta närmast att betrakta som grötmyndiga debattörers nuclear option. När barnkonventionen åberopas är emellertid poängen så gott som alltid att politikerna bör ställa lägre krav och vara mer generösa med skattebetalarnas pengar.
När barnkonventionen emellertid kräver impopulära beslut, när barnkonventionen inte är identisk med minsta motståndets lag och när barnkonventionen krockar med andra föreställningar om humanism, empati och solidaritet, då är det emellertid knäpptyst. Avsikterna med detta må vara goda, men resultatet är emellertid att hundratalet barn (endast i de tre orter där man närmare undersökt saken) nu inte får gå i skolan.
Vi må kalla oss för en "humanitär stormakt" och vi må intala oss själva att vi är ett moraliskt föredöme för resten av världen, men faktum kvastår. De förenklade analyserna, den trånga åsiktskorridoren, vår oförmåga till krass realism och vår fäbless för floskler skördar offer.
Läs även:
Motpol,
Anybody's Place
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6,
Ab7,
Ab8,
Ab9,
Ab10,
Ab11,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5
