Aftonbladets opinionssidor har under de senaste åren stått för många övertramp. Man har gapat, man har skrikit, man har smutskastat och förminskat. Inför detta ställer man sig emellertid helt oförstående när övertrampen i fråga påpekas av andra. Istället projicerar man närmast systematiskt samma tillkortakommanden på sina ideologiska motståndare. Förra veckan sattes emellertid ett nytt lågvattenmärke, även med Aftonbladetmått mätt.
I en kulturartikel valde Åsa Linderborg att offentligt ventilera det förakt hon hyser för Expressenjournalisten Niklas Svensson. Inte nog med att Svenssons utseende inte faller Linderborg i smaken. Han är därtill, kan man läsa, en dumdryg, okultiverad och klenbegåvad tölp som aldrig förmått tänka en enda originell tanke. Vad värre är, han gillar inte ens odemokratisk aktivism!
Svensson har, kan man läsa, inte bara fräckheten att gilla vad Johan Hakelius och Per Gudmundson (namn som, låter Linderborg antyda, osar av rasism och förtryck) skriver. Han har därtill gått i bräschen för att sänka hela den svenska politiska journalistiken. Som om inte detta vore nog har Svensson därtill mage att anse att Jason "Timbuktu" Diakité bör leva som han lär! Ja, så genomusel är Svensson att Linderborg tror sig veta att "man kan placera honom i n*"rbollshögern".
Som om inte denna utläggning vore nog passar Linderborg på att göra klart att vad försvaret förra hösten spanande efter i Stockholms skärgård var "fantasiubåtar". Vad mer är, Linderborg gör dessutom klart att vad som har "hänt" med Niklas Svensson "hänger ihop" med var som har "hänt" med den svenska borgerligheten. Niklas Svensson är kort och gott "borgarnas idealmänniska", konkluderar Linderborg. Efter en utläggning om de "blåbruna nätkrigarna" avslutar till sist Linderborg sin text med att konstatera att det var en medial högerkonspiration som "mosade" Mona Sahlin i samband med valet 2010.
Vad Linderborg ger uttryck för är inte, till skillnad från vad hon själv påstår, idealism, solidaritet eller kärlek. Ej heller handlar det om ett välmenande men förvirrat engagemang som gått över styr. Vad Linderborg ger uttryck för är hat. Ett nattsvart, haveristiskt, farligt och närmast patologiskt hat.
Att personer med en sådan inställning har en given plats i den svenska vänstern är inte ett uttryck för vare sig omtanke eller en vilja att förbättra samhället. Att personer med en sådan inställning har en given plats i den svenska vänstern visar att starka krafter inom samma vänster både hyllar det totalitära och har allvarliga problem med sin demokrati- och människosyn. Krafter som med en nihilists sentimentalitet anser att ändamålen helgar medlen. Krafter som själva tar sig friheter de aldrig någonsin skulle acceptera att någon annan tog sig. Krafter för vilka, skulle de plötsligt finna sig mitt i en revolution, steget till pöbelvåld är väldigt kort.
Mest skrämmande är kanske hur den svenska högern inte bara har överseende med detta, utan därtill anpassar sig till det. En höger som backar varje gång denna vänster hotfullt tar ett steg framåt. En höger som övertagit ett flertal av denna vänsters hjärtefrågor. En höger inom vilken man är livrädd för att få sin moral ifrågasatt av samma vänster. En höger inom vilken många anser att en av Åsa Linderborgs hummerknivar är det finaste betyg man kan få på sin liberala renlärighet.
I söndags talade Stefan Löfven i sitt sommartal bland annat om näthat, men att kulturchefen på Sveriges största tidning ägnar sig åt ohämmat näthat nämnde han inte med ett ord. Det är ingen slump. De dubbla måttstockarna är inte bara normaliserade i Sverige, de är institutionaliserade.
Ab1,
SvD1
