I en artikel i Svenska Dagbladet berättas om en irakisk asylsökande som tagit sig till Sverige "för att fly undan IS framfart i Irak". Efter några månader av "ensam tillvaro" på ett asylboende i Pajala, och efter att regeringen meddelat att regelverket för anhöriginvandring skall skärpas, har han dock nu bestämt sig för att åka hem igen.
"Hem" innebär i sammanhanget (detta nämns i förbigående i texten) den irakiska staden Basra. Vad som däremot inte nämns är att Basra är en shiitisk stad, därtill en sådan så långt ifrån Daeshkontrollerat territorium man kan komma i Irak.
Läser man mellan raderna blir det uppenbart att det är drömmen om ett bättre liv, inte krig eller förtryck, som fått mannen i fråga att söka asyl i Sverige. Av hans berättelse att döma florerar i Irak ett antal direkt felaktiga bilder av Sverige som ett land av mjölk och honung. Att dessa inte visade sig stämma gör att han nu känner sig "lurad".
Artikelförfattaren kommenterar emellertid inte med ett enda ord det faktum att vad som beskrivs är ett solklart fall av asylbedrägeri. Tvärtom, den asylsökande mannen beskrivs snarare i termer av ett offer. Detta rör sig knappast om något olycksfall i arbetet, utan är snarare regel när svenska journalister rapporterar om dylika fall. Hur cynisk och avtrubbad jag än har blivit, kan jag inte någonstans fortfarande låta bli att förundras över detta.
Reagerar man inom journalistkåren inte över denna form av vilseledande agendajournalistik? Tycker man detta är vad det egna skrået bör egna sig åt? Saknar man den helt den rudimentära analysförmåga som krävs för att se den asylsökande mannens berättelse för vad den är? Reflekterar man aldrig över sambandet mellan artiklar som denna och det låga förtroendet för den egna yrkeskåren?
Huruvida fall som det som beskrivs i artikeln är en minoritet eller en majoritet är jag fel person att uttala mig om. Det är dock ingen särskilt långsökt gissning att det rör sig om tiotusentals fall årligen, och därmed årligen också kostar de svenska skattebetalarna tiotals miljarder kronor. Att såväl de politiska debatterna som de fördjupande nyhetsreportagen om detta fortfarande, höstens dramatiska migrationspolitiska utveckling till trots, lyser med sin frånvaro är absurt.
I ljuset av detta blir regeringens kategoriska motstånd till informationskampanjer i de asylsökandes hemländer än märkligare. I det aktuella fallet har den asylsökande mannens vistelse i Sverige inte bara kostat de svenska skattebetalarna mycket pengar.
Han har därtill helt i onödan riskerat sitt liv på Medelhavet. Han har med allra största sannolikhet betalat människosmugglare stora belopp för hjälp med att ta sig in i Europa. Nu har han därtill tvingats vända sig till sin familj för pengar till flygbiljetten hem. Förutom människosmugglarna finns bara förlorare i sammanhanget.
Det riktigt ironiska i sammanhanget är kanske dock det faktum att artikeln i Svenska Dagbladet faktiskt är ovanligt tydlig. Den utelämnar central information, den vilseleder och den lindar in budskapet, men när det kommer till kritan är den trots detta närmast revolutionerande i sin rättframhet. Detta säger ganska mycket om det sorgliga tillståndet för den svenska journalistiken.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
Exp1,
Reg1
