En aspekt av finans- och eurokriserna som fått alldeles för lite uppmärksamhet är de kraftigt försämrade villkoren för bankkunder som blev ett av resultaten. Initialt gjorde såväl svenska som europeiska politiker en stor sak av att höja insättningsgarantin. Vad detta var värt i praktiken fick vi veta några år senare.
När krisen drabbade Cypern med full kraft beslöt landets politiker, därtill tvingade av EU, att konfiskera en högst ansenlig del av insättningar över 100 000 euro i några av landets största banker. En starkt bidragande orsak till detta var att de cypriotiska bankerna hade investerat i grekiska statspapper. (Sådana vansinniga investeringar är för övrigt tack vare Basel III-avtalet nu obligatoriska för banker.)
Det cypriotiska exemplet blev stilbildande. Processen har sedan dess upprepats i Italien, om än i mindre skala. Vad mer är, finanskrisen är i grund och botten olöst. Man har förvisso skjutit den på framtiden, men bara genom att kraftigt förvärra de strukturella problem som orsakade den från första början. Den pyramid av giftiga lån som världsekonomin vilar på är idag mycket större än före finanskrisen.
Den dag nästa finanskris är ett faktum kommer ännu fler bankkunder att bli systematiskt rånade. Vad mer är, skuldbergens storlek och det faktum att de flesta centralbanker idag trycker pengar i stor skala bygger in stora risker för framtida inflation i systemet.
Det finns anledning att titta närmare på just fenomenet inflation. Riksbankens inflationsmål är idag två procent. Detta anses i sammanhanget som lågt, men innebär i praktiken att ett konto med 100 000 kronor för oförutsedda utgifter på endast ett år minskar med 2 000 kronor i värde, utan att detta syns på saldot. Efter fem år har nästan 10 % av det insatta beloppet gått upp i rök.
Kronan blev Sveriges (och Danmarks) valuta 1873 och innebar då en övergång till guldmyntfot. Värdet på en krona definierades som 1/2480 kg rent guld, vilket med dagens guldvärde innebär ungefär 125 kronor. Under de följande 40 åren var inflationen noll, men efter att guldmyntfoten avskaffades i samband med första världskrigets utbrott började värdet snabbt att falla. Idag är en krona inte värd ens en procent av vad den var värd 1914.
Det ironiska i sammanhanget är de mynt i valörerna 10 och 20 kronor som präglades under denna tid faktiskt tillverkades av guld. Dessa mynts värde behövde inte garanteras av någon riksbank, utan var så att säga inbyggt i dem. När deras ägare gick med på att växla in dem mot papperspengar blev samma ägare grundlurade.
Penningsystemen har länge utgjort ett praktiskt verktyg för makten att pungslå folket. Det har pågått i århundraden eller årtusenden och det pågår än idag. Vad mer är, guldmyntfot förhindrar inte detta. Tvärtom, åtskilliga länder har vid något tillfälle haft guld- eller silvermyntfot men inget har det idag. I alla dessa länder har med andra ord medborgarna vid något tillfälle lurats att ge staten sitt guld eller silver – och fått papper i utbyte. Papper som därefter snabbt minskat i värde.
En statlig guldmyntfot är med andra ord inte någonting eftersträvansvärt. De statliga fiatpengarna fungerar (åtminstone så länge inflationen ligger runt två procent) förhållandevis bra för vardagliga transaktioner så länge man relativt snabbt gör sig av med dem. Den som i genomsnitt har 10 000 kronor på sitt lönekonto förlorar då "bara" 200 kr om året.
De pengar man däremot vill spara (men av eller annan anledning inte vill riskera på till exempel börsen) investerar man däremot med fördel i guld. Det finns givetvis nackdelar även med detta (till exempel växlingsavgifter, kursfluktuationer och inbrottsrisk) men det genomsnittliga utfallet kommer vara att värdet består. Detsamma kommer emellertid inte gälla för besparingar i kronor eller andra pappersvalutor.
SvD1
