När antalet intressenter blir stort och den sociala kontrollen luckras upp uppstår dock nästan alltid problem. Den allmänning som ägs gemensamt av många ägs i praktiken inte av någon, en effekt som dessutom förstärks ju mer främmande och oberoende delägarna är inför respektive av varandra.
I forna tider kunde detta innebära att enskilda bybor gärna tog för sig av de resurser en allmänning erbjöd, men utan att någon vårdade denna lika omsorgsfullt som sin egen mark. Idag innebär detta att vi slänger fimpar och annat skräp på gator och i parker, trots att vi aldrig skulle göra samma sak i våra egna trädgårdar. Det innebär också att så länge kostnaden för till exempel varmvatten är konstant och ingår i hyran eller bostadsavgiften, så drar vi oss inte heller från att slösa med denna resurs på ett sätt som många villaägare inte gör.
Detta fenomen är en starkt bidragande orsak till att varje kommunistiskt experiment har misslyckats. När samhällets resurser är gemensamma och frukterna av individernas arbete delas lika, finns det inte heller någon anledning för den enskilde att ta ansvar för sitt egen arbetsinsats. Resultatet blir ineffektivitet och stagnation. Resultatet blir resursbrist och matköer. Resultatet blir deprimerande bostadsområden och förorenade floder. Resultatet blir hunger och kalla lägenheter.
I mångt och mycket förklarar begreppet "allmänningens tragedi" fenomen som sopberg, utfiskning, skogsskövling, vattenbrist, nedskräpning, utsläpp och erosionsproblem. Annorlunda uttryckt, företeelser som slentrianmässigt ofta förklaras vara konsekvenser av kapitalismen, är i själva verket inte sällan konsekvenser av kollektivt ägande.
I Sverige lyckades socialistiska politiker trots detta (troligen främst tack vare en mycket unik kultur) införa en gigantisk "allmänning" som länge fungerade påfallande väl. Idag utmålas denna allmänning, denna offentliga sektor, inte sällan som facit. Svensk samhällsdebatt genomsyras av det outtalade antagandet att det är en modell som den svenska som tilltagande civilisation obönhörligen leder till.
Den svenska modellen var dock dödsdömd, redan från första början. Den sjukersättning som ytterst få en gång skulle få för sig att missbruka utnyttjas idag i accelererande takt av fullt friska människor. De socialbidrag som då de infördes var synnerligen stigmatiserande, ses idag som en rättighet av allt fler människor som inte är beredda att ta något av alla de lediga jobb de anser sig för fina för.
Kort sagt, trots decennier av imponerande motståndskraft är allmänningens tragedi nu ett faktum i Sverige. Den svenska modellen har undergrävts av de attitydförändringar den själv gett upphov till, och en tilltagande curlingmentalitet har påskyndat denna utveckling. De senaste åren har emellertid en ny faktor fått utvecklingen att gå snabbare än någonsin tidigare.
Den klankultur som de senaste åren genom en kombination av kulturrelativism och extrem migrationsspolitik vuxit sig stark i Sverige, är den diametrala motsatsen till den unika kultur som en gång i tiden gjorde det socalistiska folkhemsbygget möjligt. Detta har fått betydande konsekvenser för de svenska allmänningarna.
Bidragssystemen har blivit en födkrok för den organiserade brottsligheten. Offentliga badhus och bibliotek har blivit inrättningar vilka samma skattebetalare som finansierar verksamheten alltmer drar sig för att besöka, samtidigt som exklusiva privata alternativ är på frammarsch. Svenska järnvägsstationer har på kort tid gått från att vara okomplicerade miljöer till otrygga platser där allt fler finner det otrevligt att vistas. En utveckling som är högst påtaglig även i mindre orter.
Begreppet "allmänningens tragedi" har blivit mer relevant än någonsin i Sverige. Då vårt land aspirerat på världsrekord i antalet allmänningar kommer detta få långtgående konsekvenser. De allmänningar som nu i allt snabbare takt förfaller utgör stora delar av vårt samhälle, är väldigt dyra i drift och utnyttjas allt mindre av de skattebetalare som betalar för dem. Acceptansen för allmänningarna eroderas därmed i snabb takt. I detta läge kommenterar Stefan Löfven situationen med följande ord:
"Vi har påbörjat ett väldigt viktigt samhällsbygge som jag känner mig helt trygg med, och jag känner att det är rätt för Sverige. Vi har slutat med skattesänkningar, nu är det gemensamma investeringar som gäller".
Påståendet är absurt. Löfven påstår sig ha påbörjat "ett väldigt viktigt samhällsbygge", men vad han i själva verket valhänt ägnar sig åt är att desperat försöka bromsa den oundvikliga nedmonteringen av ett. Den så kallade svenska modellen är dödsdömd, och detsamma gäller det socialdemokratiska partiet som vi känner det.
Allmänningarnas tragedi är i snabb takt på väg att fullbordas i Sverige. Allmänningarna kommer under de närmaste tio åren att både krympa i omfattning och få sina anslag kraftigt reducerade. De allmänningar som blir kvar kommer endast i begränsad omfattning vara en angelägenhet för allmänheten i stort. Regeringen Löfven kommer att, inte minst tack vare sitt agerande under 2015, gå till historien som en regering som i allra högsta grad påskyndade denna utveckling.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GP1, Ab1, Ab2, Ab3, Exp1, SVT1
