Låglönejobb nämns allt oftare som ett sätt att göra något åt det faktum att Sveriges integrationsresultat utmärker sig som i-ländernas sämsta. Denna debatt kommer inte att tystna, alldeles oavsett hur upprörda svenska socialister blir av det faktum att den över huvud taget förs. Tvärtom, efter de senaste årens vårdslösa migrationspolitik har låglönejobb blivit både nödvändiga och oundvikliga i Sverige.
Att släppa låglönejobben fria är dock inte ett tillräckligt villkor för att få bukt på integrationen. Centerpartiet sätter till exempel stort hopp till att några urvattnade reformer på området skall göra det möjligt att permanentera ett asylmottagande på höstens nivå. I själva verket är de halvhjärtade centerpartistiska förslagen bara utökningar av reformer som redan genomförts, och som visat sig fungera mycket dåligt.
Problemet med debatten om integrationspolitiken är att den vilar på felaktiga premisser. När integration diskuteras genomsyras denna diskussion av de underförstådda antagandena att Sverige är ungefär som vilket land som helst (bara lite mer civiliserat) och att de kulturella skillnaderna mellan infödda och invandrade är försumbara.
Sverige är emellertid inte ungefär som andra länder. Tvärtom är såväl den svenska modellen som den svenska kulturen extrema, även i jämförelse med andra europeiska länder. Vad mer är, skillnaden mellan den svenska kulturen och kulturerna i de länder från vilka folk nu utvandrar till Sverige från är dramatisk.
Detta är högst väsentligt i sammanhanget. De svenska institutionerna är anpassade för en lutheransk, homogen och strävsam befolkning. De svenska bidragssystemen är anpassade för en kultur i vilken det anses skamligt att nyttja sig av dem. Den svenska arbetsmarknadspolitiken är anpassad för en befolkning som är strävsam och som minst yrkesutbildad.
Den svenska bostadspolitiken är anpassad för en befolkning i vilka familjer sällan skaffar fler än tre barn. Det svenska rättsväsendet är anpassat för en kultur i vilken fällande domar, ungdomsvård och även kortvarigt frihetsberövande anses vara så stigmatiserande att straffen kan vara låga och fängelserna bekväma.
Den svenska modellen vilar på att dessa förutsättningar är uppfyllda, men så är inte längre fallet. Dels har den svenska modellen som sådan gradvis undergrävt de attityder som den själv varit beroende av, men framför allt eftersom den unika kultur som varit en förutsättning för den svenska modellen inte delas av de människor som nu invandrar till Sverige i en takt som i varje internationell jämförelse framstår som ännu mer extrem än den svenska skattepolitiken.
Här återfinns en klassisk målkonflikt. Sverige hade kunnat bevara den svenska modellen och Sverige hade kunnat föra samma migrationspolitik som nu, men ändå nå mycket bättre integrationsresultat. Detta hade emellertid krävt ett val mellan antingen det ena eller det andra. I stället har de svenska politikerna försökt att äta kakan och ha den kvar, och misslyckats spektakulärt med detta. De katastrofala integrationsresultaten har, inte särskilt överraskande, blivit resultatet.
Idag har Sverige inte längre något val, den svenska modellen är dödsdömd. Låglönejobb, sänkta skatter, skärpta straff, sänkta bidrag, en bantad offentlig sektor och marknadshyror är nu helt nödvändigt. Inga ideologiska skygglappar i världen kommer att förändra detta, och så länge vi inte tar in detta faktum kommer integrationsproblemen bara bli värre.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
GP1,
GP2,
Exp1,
Ab1,
SVT1,
SVT2
