"Låt de rika betala", lyder ett vanligt vänsterargument som plockas fram i praktiskt taget varje valrörelse. Det har framförts av kändisar, det har framförts av ledande såväl socialdemokratiska som vänsterpartistiska politiker och det har framförts på ledarplats i Aftonbladet.
Problemet med detta argument är (bortsett från alla de invändningar man på rent moraliska och ideologiska grunder kan tänkas ha) är att vad som avses med detta praktiskt taget alltid är höjd skatt på arbete. Sådana skattehöjningar skulle, den ohämmade populistiska retoriken till trots, inte drabba "de rika" över huvud taget. Den skulle drabba medelklassen och delar av den övre medelklassen.
Rent praktiskt innebär detta att den läkare som går med på att jobba övertid skulle behöva betala ännu mer av sitt OB-tillägg i skatt än de 60 procent han eller hon redan betalar. Rent praktiskt innebär detta att de redan låga incitamenten till högre utbildning skulle minska ytterligare. Rent praktiskt innebär detta dessutom ironiskt nog att statens intäkter sannolikt skulle minska.
"De rika" skulle däremot inte märka någonting, annat än möjligtvis effekterna av att tillväxten avtog. "De rika" har i praktiken nämligen omfattande möjligheter att kraftigt reducera sin egen skatt, till exempel genom att ta ut sin "lön" i form av kapitalvinst. På detta sätt upphör progressiviteten i skattesystemet helt, och den platta skattesats som då inträder uppgår till endast hälften av den skyhöga marginalskatt som många läkare och civilingenjör betalar. Därtill finns, för "de rika", omfattande möjligheter i form av till exempel avdrag att sänka sin skatt ytterligare.
Att det ser ut på det sättet beror inte på luckor i lagen. Tvärtom har Socialdemokraterna alltid (med undantag för när partiet var som allra mest radikaliserat under Olof Palme) varit på det klara med att "de rika" måste lämnas i fred för att inte ta sina pengar och flytta (att Ingvar Kamprad flyttade utomlands 1973 är ingen slump). I stället har man finansierat det ständigt växande berget av socialdemokratiskt valfläsk genom att beskatta medelklassen så hårt man bara kunnat.
"De rika", däremot, har gynnats av det korporativistiska system som växte fram under socialdemokratiskt styre. Vidlyftiga exportkrediter gynnade storföretagen, samtidigt som den hårda beskattningen av medelklassen skyddade dem från uppstickare.
Delar av adeln undantogs i praktiken från arvsrätten så att deras lantegendomar inte riskerade att delas upp i samband med generationsskiften. Undantag från skollagen, i praktiken riktade direkt mot överklassen, gjordes. "De rika" betalade i praktiken inte ens förmögenhetsskatt. Tvärtom, den så kallade förmögenhetsskatten var i själva verket främst en angelägenhet för medelklassen.
Den svenska vänsterns tal om att låta "de rika" betala är i själva verket tomma ord, och har så alltid också varit. I själva verket är talet om att låta "de rika" betala en dimridå. Talet om att låta "de rika" betala är populistisk retorik med syftet att flytta fokus från det faktum att Socialdemokraternas affärsidé hela tiden varit att skinna medelklassen.
DN1,
DN2,
Ab1,
Ab2
