Efter att sextrakasserierna under We Are Sthlm sent omsider nått nyhetsflödet har det tagit tagit hus i helvete. Tidningarna fylls av krigsrubriker, polisen hudflängs, ministrar stå på kö för att uttala sig och extrainsatta presskonferenser hålls.
Denna oväntade utveckling är ett sundhetstecken. Vad som nu sker är ett tecken på att en samhällsdebatt som i många år har mått väldigt dåligt nu så sakteliga börjar tillfriskna. Samtidigt är det dock någonting som skaver.
Den skandal som nu utspelar sig började då en journalist på Dagens Nyheter i en analys av vad som hänt i Köln, närmast i förbigående, valde att exemplifiera sin tes med att peka på hur ett utbrott av omfattande sextrakasserier i centrala Stockholm för ett halvår sedan hade tystats ned. Detta väckte i sin tur högst berättigade frågor om varför ingen hade rapporterat om saken tidigare.
I samband med detta publicerade den (på bitvis påfallande lösa grunder) demoniserade nätpublikationen Nyheter Idag ett reportage i vilket DN anklagades för att avsiktligen ha mörkat det inträffade. Huruvida den bild som Nyheter Idag målade upp var helt igenom korrekt är svårt för en utomstående bedömare att avgöra. Klart är dock att man kunde peka på för DN högst besvärande omständigheter.
Det var först i samband med detta som DN valde att gå till botten med historien. Om det inte hade varit för Nyheter Idags reportage hade vidden av den skandal som nu spelas upp inför våra ögon med allra största sannolikhet aldrig kommit till allmänhetens kännedom.
Detta är anmärkningsvärt att två skäl. För det första förefaller man på DN ha varit tämligen ointresserade av händelserna i Kungsträdgården så länge inte dessa utgjorde ett problem för tidningen som sådan. För det andra osar DN:s plötsliga intresse för den mörkläggning som har skett utstuderad damage control. Tidningen hyllas nu för sitt reportage, men vad man i själva verket har gjort är att försvara sig mot de anklagelser som har riktats mot tidningen genom att i stället skylla ifrån sig på polismyndigheten.
På en särskild sida bedyrar tidningen samtidigt sin egen oskuld. Utöver att man upprepar (de till synes förvisso både sanna och högst graverande) uppgifterna att polisen valt att mörka det inträffade, hävdar man att man tidigare inte kunnat bekräfta uppgifterna. Därtill, påpekar man, drunkar tidningen i tips och saknar möjlighet att följa upp alla. Det hela klingar synnerligen ihåligt.
Vad som skedde i augusti var stort och hade i allra högsta grad nyhetsvärde. Vad mer är, det fanns med allra största sannolikhet gott om förbannade poliser som var mer än villiga att bekräfta de uppgifter DN hade tagit del av. Likväl underlät man att rapportera om det inträffade. Först efter händelserna i Köln valde man (och då endast i förbigående) att skriva några ord om saken.
DN har med allra största sannolikhet agerat såväl opportunt och fegt som oärligt och propagandistiskt. Den riktiga ironin består emellertid i det nu är just DN som nu går i bräschen för att fördöma polisen. Om det inte hade varit för de anklagelser om rasism som media i allmänhet och DN i synnerhet under flera års tid har riktat mot just denna myndighet, hade nämligen polisen heller knappast över huvud taget kommit på tanken att tysta ned det inträffade.
För övrigt #1:
De synnerligen grova påhopp som nu riktas mot Hanne Kjöller är inte bara högst osmakliga, utan dessutom extremt orättvisa. Om vad Nyheter Idag skriver är korrekt har Kjöller gjort vad hon kunnat för att offentliggöra det inträffade. Av alla Dagens Nyheters medarbetare är hon den som är i särklass minst skyldig till tidningens agerande i frågan.
För övrigt #2:
"Män borde uppröras över detta i mycket större utsträckning", kommenterar DN:s Anders Bolling idag företeelsen sexuella trakasserier. Min personliga erfarenhet är att de allra flesta män upprörs i allra högsta grad av sådana. En upprördhet som bland annat just DN inte sällan väljer att misstänkliggöra.
För övrigt #3:
Etnicitet är inte irrelevant i sammanhang som detta. Enligt en undersökning utförd av Pew Research Center är en majoritet av alla afghaner villiga att överse med mord på kvinnor som haft sex före eller utanför äktenskapet. Enligt samma undersökning motsätter sig endast 24 procent av afghanerna kategoriskt hedersmord.
Därtill visar undersökningen att endast sex procent av afghanerna motsätter sig uppfattningen att en kvinna alltid måste lyda sin man, att endast 15 procent motsätter sig stening som straff för äktenskapsbrott och att endast 30 procent anser det vara upp till kvinnan själv huruvida hon skall bära slöja eller inte.
Det är, utifrån Pews undersökning, tämligen uppenbart att afghanska värderingar avviker kraftigt från svenska. Den som väljer att blunda för detta gör sig också skyldig till ett ofantligt svek gentemot alla kvinnor som lever i Sverige.
Läs även:
Motpol,
Den sjätte mannen,
Tove Lifvendahl
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5
