"Fram till partikongressen nästa år tycker jag att det finns anledning för hela partiet, också för partiledningen, att börja formulera en politik, leverera ett alternativ mot de andra politiska partierna". Med dessa ord kommenterar det socialdemokratiska Skånedistriktets ordförande Niklas Karlsson partiets usla opinionssiffror.
Karlsson sätter därmed (gissningsvis utan att förstå detta själv) fingret på den monumentala omfattningen av partiets problem. Man har ett parti, man har makt- och karriärhungriga politiker, man äger ett företagsimperium och man kontrollerar stora delar av det som slarvigt kallas civilsamhället. Vad man däremot inte har är en politik. Man har inte ens en grundläggande vision.
Ordföranden för partiets ungdomsförbund hoppas å sin sida göra partiet genom värderingar som "jämlikhet, solidaritet och rättvisa". Detta betyder på SSU-språk "identitetspolitik, identitetspolitik och identitetspolitik", det vill säga att göra ännu ett försök att rida på den mediala och kulturella nyvänstervåg som idag är på väg att ebba ut. Ett sådant försök skulle resultera i samma stela miner som präglade Miljöpartiets valvaka 2014, efter att ambitionen att bli tredje största parti brutalt hade pulvriserats i mötet med verkligheten.
Vad som däremot skulle kunna rädda partiet, nämligen ytterligare höjningar av de kravlösa bidrag som partiet under de senaste årtiondena alltmer desperat försökt att köpa väljarnas röster med, finns det inte längre pengar till. Tvärtom, möjligheterna att bedriva socialdemokratisk politik i Sverige är i snabb takt på väg att helt försvinna.
Ända tills regeringen i höstas plötsligt och lustigt lade om migrationspolitiken 180 grader befann man sig i förnekelse. Så sent som den tolfte oktober arrangerade man det postmoderna väckelsemötet "Sverige tillsammans". På detta möte hette det att vi har gjort det förr.
Situationen idag, sades det, skilde sig inte från när belgiska, holländska, skotska och tyska experter i ytterst begränsad skala invandrade till Sverige på myndigheters och entreprenörers begäran. Allt skulle, hette det då, lösa sig bara vi allesammans i denna sal sjöng We Shall Overcome. Mindre än halvannan månad senare tvingades Stefan Löfven och en tårögd Åsa Romson på ännu en i raden av extrainkallade presskonferenser meddela att festen var över.
På område efter område kommer regeringen (om den sitter kvar) under de närmaste åren tvingas att göra samma sak. På bostadspolitikens och bidragens område befinner man sig nu nära Sverige tillsammans-stadiet. När det kommer till bidragen, arbetsrätten och lönenivåerna är man inte riktigt där ännu, men även här närmar man sig. Under 2016 och 2017 lär vi därför få se ett flertal repriser på presskonferensen i november. Under dessa kommer emellertid betydligt fler tårar vara röda än gröna.
Om Stefan Löfven sitter kvar mandatperioden ut är sannolikheten högst påtaglig att han går till historien som statsministern som avvecklade den svenska modellen. Samtidigt ser Moderaterna till slut ut att vara på väg att kunna kapitalisera på den förvisso väldigt opportuna, men också helt nödvändiga omläggningen av politiken. Kanske tackar de idag i smyg sin lyckliga stjärna för valresultatet 2014.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ab1,
SVT1
