När Åsa Romson igår fick löpa gatlopp efter sin klumpiga formulering om "11 september-olyckorna", tyckte till och med en inbiten Miljöpartiskeptiker som jag att kritiken var orättvis. Den indirekta anklagelsen att ordvalet skulle ha varit ett försök att relativisera ett terrordåd som krävde närmare 3 000 människors liv, föreföll mig helt enkelt väl ogin.
När miljöpartiskandalen under onsdagen fortsatte med såväl tilltagande styrka som nya prov på extremt dåligt omdöme från höga partiföreträdares sida, återfick dock skadeglädjen övertaget. Skadeglädje tillhör naturligtvis inte de ädlaste känslorna en människa kan hysa, men givet hur destruktiv de senaste årens såväl hätska som fullständigt urspårade samhällsdebatt har varit vore det lögn att påstå att jag skäms över hur jag trots detta hänger mig åt just skadeglädje.
Skulden för att Sverige har tillbringat de senaste åren i en skymningszon delas av många. Miljöpartiet har dock på många sätt stått i centrum för denna utveckling. Miljöpartiet anammade inte bara med hull och hår identitetspolitiken, utan var också tongivande när den ena verklighetsfrämmande föreställningen efter den andra upphöjdes till statligt påbjuden värdegrund.
Miljöpartiet har bidragit till att islamismen kunnat flytta fram sina positioner i Sverige. Miljöpartiet har bidragit till att svenska myndigheter allt oftare försöker bemöta såväl verkliga som inbillade problem med postmodern pseudovetenskap. Det är också tack vare Miljöpartiet som flera svenska kärnkraftsreaktorer nu ser ut att läggas ned, med alla de följder detta får industrins konkurrenskraft, hushållens ekonomi och energisäkerheten under iskalla vinterdagar.
Därtill har Miljöpartiet, genom att först göra upp med Alliansen och därefter med Socialdemokraterna, varit pådrivande för att skapa de enorma och extremt svårhanterliga integrationsproblem som ett förbluffande dåligt förberett Sverige nu på något sätt har att hantera. Allt detta samtidigt som partiet länge knappt granskades över huvud taget.
Vad som har hänt under den senaste veckan är att all denna granskning plötsligt påbörjats. Inte gradvis och trevande, utan i orkanstyrka och med en rivstart. Skruvade "sanningar" som i flera år varit ohotade, problematiseras nu som de både djupt problematiska och högst subjektiva vänsteråsikter de faktiskt är. Det tidigare så omhuldade Miljöpartiets har tagits fullständigt på sängen av detta, något som inte minst partiets extremt valhänta försök till krishantering visat.
Hastigt och lustigt har svensk press börjat diskutera både identitetspolitiken och den postmoderna vänsterns flört med islamismen. Detta sker därtill bara några månader efter att regeringen till slut fick lägga om migrationspolitiken, vilket i sin tur bland annat har lett till att såväl en något mer seriös debatt om integrationen som en mer intellektuell diskussion om migrationen så sakteliga börjat infinna sig.
Omvälvningarna under de senaste månaderna i allmänhet, och under den senaste veckan i synnerhet, har varit spektakulära. Det vore både naivt och farligt att ta ut någon seger i förskott, men detta väl sagt är det inte utan att det känns som att den varböld som så länge plågat den svenska samhällsdebatten till slut är på väg att spricka.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Exp1, SVT1
