2016-04-18

Till Mehmet Kaplans försvar

Efter en presskonferens där Stefan Löfven besvarade frågor med formuleringar som "I torsdags så kom de här uppgifterna fram och idag är det måndag", hade det varit enkelt att i raljanta ordalag redogöra för den skadeglädje jag inte skall sticka under stol med att jag idag hyser gentemot såväl regeringen som Miljöpartiet.

Men alldeles oavsett hur kritisk jag hela tiden varit till utnämningen av Kaplan, och trots den brist på probleminsikt såväl Kaplan själv som hans partivänner under dagen visat prov på, kan jag inte frigöra mig från känslan att det är mycket som skaver. Tre saker förtjänar särskilt att kommenteras närmare.

För det första har väldigt många av de omständigheter som de senaste dagarna åberopats i kritiken mot Kaplan varit kända länge. Mellan oktober 2014 och april 2016 fick dock ingenting av detta något större genomslag. Bostadsministern hade till synes hela tiden frikort. Ända tills, det vill säga, han plötsligt förra veckan av en eller annan anledning inte hade det längre.

Inom den journalistkår som tidigare underlåtit att granskat Mehmet Kaplan valde man då, bokstavligt talat över en natt, att mangrant hoppa på tåget. De misstag man tidigare ignorerat genererade nu krigsrubriker, och efter blott några dagar fick så Kaplan lämna regeringen. Att journalistkåren så snabbt gick från den ena ytterligheten till den andra är både anmärkningsvärt och skrämmande, och borde mana varje journalist med självaktning till eftertanke.

För det andra var det Miljöpartiet och inte Mehmet Kaplan som först utsåg Mehmet Kaplan till partiets gruppledare i riksdagen, och därefter till bostadsminister. På samma sätt var det Socialdemokraterna som valde in Omar Mustafa i sin styrelse och Moderaterna som lät shariaförespråkaren Abdirizak Waberi representera partiet i riksdagen.

Dessa rekryteringar bottnar dels i att partierna anammat identitetspolitiken, dels i en cynisk förhoppning om att dessa rekryteringar skall garantera nya väljare med rötterna i klankulturer. Ansvaret för denna synnerligen motbjudande kombination av postmodernism och machiavellisk cynism vilar i första hand inte på representanterna, utan på partierna.

I det aktuella fallet är det med andra ord Miljöpartiet, inte Kaplan, som främst har anledning att förklara sig. I förlängningen vore det naturligtvis också önskvärt om vi tog tillfället i akt att, vuxna människor emellan, diskutera huruvida det egentligen är sunt att omfamna de postmoderna föreställningarna i den utsträckning som vi de senaste åren har gjort.

För det tredje belyser exemplet Kaplan ett uppdämt behov av att diskutera vilka krav vi anser oss ha rätt att ställa på vad makthavare gör och inte gör på fritiden. Det finns många frågetecken, både kring vad Kaplan står för och hans eventuella dubbla lojaliteter, men detta är troligen delvis en följd av oskrivna regler som ofta rimmar rätt illa med den liberala demokratins principer.

Om vi bara kunde komma överens om att den politiker som helhjärtat ställer sig bakom till exempel sekularismen, demokratin och sitt partis budskap, också har all rätt i världen att som privatperson vara djupt religiös och/eller familjekonservativ utan att någon utomstående har rätt att ha synpunkter på detta, då skulle vi också få betydligt mer rättvisa spelregler.

Pressen på makthavare att tona ned eller smussla med sina personliga övertygelser skulle då bli betydligt mindre, och risken för dubbelspel därmed också minska. Samtidigt skulle de i sammanhanget relevanta kraven vara betydligt mer uttalade än idag, och därmed skulle det också bli betydligt tydligare om någon makthavare inte respekterade dem.

Om detta kombinerades med ett avskaffande av identitetspolitiken skulle även den övertygade liberalen, socialisten eller konservative, som också råkade vara djupt troende, få en betydligt mer sportslig chans att göra politisk karriär. Det vore som av en händelse också helt i enlighet med den liberala demokratins principer.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT1

3 kommentarer:

  1. Vänsterpartiets toppgarnityr har väl efter Lars Werner levt och lärt just som du beskriver.

    "...också har all rätt i världen att som privatperson vara djupt religiös och/eller familjekonservativ utan att någon utomstående har rätt att ha synpunkter på detta, då skulle vi också få betydligt mer rättvisa spelregler."

    Bra skrivet, så åter, tack.

    SvaraRadera
  2. En intressant annorlunda vinkling på "" problemet" Kaplan.
    En lektion i nornmativ etik

    SvaraRadera
  3. Journalistkårens ointresse för Kaplan från 2014 och tills förra veckan beror på dess
    överordnade pressetiska regel som sammanfattas i frågan om en nyhet gynnar eller skadar SD. Samma regel styrde DN:s nyhetsvärdering rörande sexuella ofredanden under We are Sthlm. Sen undrar man varför det finns alternativa medier!

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.