Sverige går mot strålande tider. Så löd budskapet när Stefan Löfven idag höll presskonferens, ackompanjerad av några av sin enorma regerings nya och nygamla ministrar.
Om vi får tro Löfven kommer den svenska arbetslösheten inom kort att vara lägst i EU. Socialistiska ingrepp i den fria marknaden kommer att leda till en gyllene era för exportföretagen. Mikael Damberg kommer att få lågutbildade i arbete i en aldrig tidigare skådad omfattning.
Kärnkraftsnedläggningen kommer att bli en ren vinstaffär. Sverige kommer rädda världen från miljöförstöring. Snabbjärnvägar och bostäder kommer att växa upp som svampar ur jorden, utan att kostnaderna för detta ruinerar den svenska staten. Et cetera.
Det finns endast ett hållbart argument till varför detta inte bör ses som en påtagligt vulgär och ohämmad form av populism, nämligen att knappt någon bortsett från en och annan tabloiddemagog för ett ögonblick tror på vad Löfven säger. Den mest generösa tolkning som gick att göra av de grandiosa visioner som målades upp på presskonferensen var att dessa var en desperat regerings valhänta försök att ingjuta hopp.
Ingenting av detta kom emellertid som en överraskning. I stället var det två andra saker som utmärkte sig. Den första av dessa var den vaga attack på den fria rörligheten inom EU som Löfven plötsligt hävde ur sig, för att därefter lika plötsligt direkt börja tala om någonting helt annat.
Att detta rörde sig om någon form av signalpolitik relaterad till den grupp som samtiden med sin osvikliga känsla för nyspråk har begåvat med benämningen "EU-migranter" var tämligen uppenbart. Så mycket tydligare än så blev det dock inte, eftersom varken Löfven själv eller någon ur det stora pressuppbådet fann det lönt att återkomma till statsministerns förvirrade och plötsliga non sequitur.
Vad som också stack ut var Isabella Lövins uttalande om att hon var "väldigt glad att få vara med och förändra världen". Uttalanden som detta framstår måhända som oskyldiga för många, men det är de inte. De ger tvärtom uttryck för en mycket problematisk syn på politikens roll.
Lövins mandat att förändra Sverige är ytterst svagt, och hennes mandat att förändra världen är obefintligt. Detta hindrar emellertid till synes henne inte från att se det som sin roll att göra just detta. Hennes uttalande om att "förändra världen" kan inte tolkas på särskilt många andra sätt än att andra människor mot sin vilja skall tvingas att leva enligt hennes värderingar och att världen i sin helhet skall påtvingas något av hennes filosofi.
Detta trots att hon endast representerar ett väldigt litet parti i den ytterst svaga minoritetsregering som valhänt och dagdrömmande styr ett litet land i Europas utkant. Dessa omständigheter borde mana till ödmjukhet, men i stället talar Lövin om att förändra världen. Det är direkt kusligt.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3
