Enligt en variant av ett ofta upprepat påstående är kommunism att gång på gång upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat. Påståendet är mycket träffande, men vad de personer som återger det nästan alltid missar är att påståendet inte bara är sant om kommunismen.
Påståendet gäller i nästan lika hög grad marknadsingripanden, social ingenjörskonst och centralplanerade samhällsbyggen i största allmänhet. Gemensamt för dessa företeelser är att de till sin natur är synnerligen rationalistiska. Detta betyder inte att de är rationella, utan att de bottnar i föreställningen att politiker och teknokrater på rationell väg kan planera fram det perfekta samhället.
Problemet med detta är att metodiken förutsätter att människan är rationell, trots att människan i allra högsta grad är en irrationell varelse. De institutioner och idéer som visat sig fungera är de som fungerat trots denna irrationalitet. Vilka dessa institutioner och idéer har varit har i allmänhet varit väldigt svårt att förutsäga i förväg, men gemensamt för de institutioner och idéer som blivit långvariga är i regel att de stått sig väl i konkurrensen med andra.
Med tiden har dessa idéer också successivt "muterats". De mutationer som visat sig fungera bättre än originalen har då successivt tagit över, varför civilisationen i stort sett oavbrutet utvecklats till någonting bättre. Rationalismen tar emellertid ingen som helst hänsyn till detta. Rationalisterna sätter tvärtom så stor tilltro till sin egen tankeförmåga att de är övertygade om de själva kan resonera sig fram till en mycket bättre ordning.
Det i regel så missbrukade uttrycket "leka Gud" är, givet förutsättningarna, helt på sin plats i sammanhanget. Att med människans icke-existerande rationella natur som premiss tro att man själv kan resonera sig fram till någonting bättre än vad som på empirisk väg visat sig fungera är ett utslag av storhetsvansinne. Denna form av storhetsvansinne är sedan ungefär hundra år tillbaka dessvärre en dominerande politisk och filosofisk kraft världen över.
Den vansinniga penningpolitiken, den breda uppslutningen kring såväl en destruktiv bostadspolitik som en rutten narkotikapolitik och de idiotiska besluten att i keynesianskt anda möta en skuldkris med kraftigt ökad skuldsättning är bara några av de mer uppenbara exemplen på detta. Ett annat, som på många sätt är mer talande, är miljonprogrammet.
Miljonprogramsområdena byggdes inte för att vara dystopiska och människofientliga betongöknar, de byggdes för att erbjuda människor ett modernt, attraktivt och hemtrevligt boende. På samma sätt revs vid samma tid oräkneliga byggnader i stilar som klassicism, nationalromantik och art nouveau för att ge plats åt de fyrkantiga Domuslador av betong som skulle ta Sverige in i framtiden.
Om att detta var vansinne råder idag i det närmaste total enighet, men trots detta står rationalismen idag starkare än någonsin. Man har över huvud taget inte lärt sig av sina misstag, utan fortsätter försöken att på politisk väg och medelst tvång förverkliga de framsteg som erfarenheten visar endast uppstår spontant.
Rationalismens grundläggande fel är att den misstar människor för förutsägbara och känslolösa maskiner. Dess bevekelsegrunder är måhända idealistiska, men dess konsekvenser blir så gott som alltid väldigt negativa. När makthavare säger sig vilja "förändra världen" utgör dessa ord ljudet av annalkande katastrof. När opinionsbildare hävdar att "allt är politik" eller att "det personliga är politiskt" ansluter de sig till exakt samma föreställningar som föregått de flesta skräckvälden genom historien.
DN1,
Exp1,
GP1
