Sverigedemokraterna har flera högst tvivelaktiga företrädare i sina led, deras aktivism medelst vilseledande flygblad i höstas var en mycket märklig affär och partiet har (i likhet med en del andra partier) en minst sagt tveksam historia.
Vad demoniseringen av partiets officiella politiska linje beträffar har denna emellertid mer än någonting annat varit hysterisk. Denna politiska linje har inte bara delats av åtskilliga stater etablissemanget sett som både rumsrena, civiliserade och allierade. Den är därtill i det närmaste identisk med den linje som till exempel Ingvar Carlsson stod för under sin tid som statsminister.
Vad som gör denna demonisering ännu mer löjeväckande är det faktum att en bred riksdagsmajoritet idag har återanslutit sig till den. Det sätt på vilket etablissemanget har förhållit sig till partiet kan med andra ord inte kallas för någonting annat än stirrigt. Att det blivit så förklaras i mångt och mycket av en neurotisk samtidsdiskurs, men är i viss mån också en konsekvens av att en politisk minoritet inte ryggat för machiavelliska metoder när det kommit till att försöka erövra regeringsmakten.
Detta väl sagt är Sverigedemokraterna idag ett väldigt ironiskt val av parti för motståndare till de senaste årens migrationspolitik. Sett ur dessa väljares perspektiv var en röst på partiet 2014, givet de övriga partiernas hysteriska hållning, i allra högsta grad logisk. Sedan dess har dock situationen förändrats kraftigt.
I efterdyningarna av den så kallade humanitära stormaktens brutala dikeskörning hösten 2015 tvingades de två största partierna att krypa till korset. Sverigedemokraterna är, som tidigare konstaterats, därför inte längre ensamma om sin linje. I likhet med Socialdemokraterna försvarar Sverigedemokraterna dock med näbbar och klor den socialistiska välfärdsstaten.
Detta leder till ytterst motsägelsefulla konsekvenser. Den kravlösa välfärdsstaten är nämligen inte bara anledningen till att så många asylsökande valde att söka sig till Sverige från första början. Den är därtill, givet dagens socioekonomiska realiteter, en garanti för fortsatt stora transfereringar från inrikes till utrikes födda.
Får Sverigedemokraterna som de vill kommer detta med andra ord innebära fortsatt omfördelning av kapital från infödda till invandrare i stor skala. Detta är rimligtvis inte vad Sverigedemokraternas kärnväljare önskar, men likväl den logiska konsekvensen av den politik partiet förordar.
Även Sverigedemokraternas sympatisörer bör med andra ord omvärdera sin syn på den socialistiska ideologi välfärdsstaten är ett synnerligen konkret exempel på. Socialdemokraterna har förvisso mycket skickligt lyckats övertyga väljarna att välfärdsstaten finns till för deras skull, men detta är och förblir en lögn.
Välfärdsstaten flyttar makten över inkomster från de löntagare som tjänat in dem till politiker som inte vet vad de gör, den uppmuntrar till politiskt storhetsvansinne och den skapar starka incitament till att leva på bidrag i stället för att arbeta. En välfärdsstat av svensk modell är i själva verket främst ett arbetsverktyg för maktfullkomliga politiker som ser det som sitt uppdrag att lägga sig i hur vanliga människor lever sina liv.
Krasst uttryckt är de enda vinnarna på ett sådant system dels de väljare som inte vill arbeta över huvud taget, dels de väljare som anser det vara en mänsklig rättighet att erhålla lön för att hänge sig åt vad som i praktiken är en olönsam hobby. Så länge inte lejonparten av svenskarna slutar romantisera denna synnerligen osunda form av socialism kommer detta inte förändras.
För övrigt skall det tilläggas att Centerpartiet går i ungefär samma fälla som Sverigedemokraterna. Vad de hoppas åstadkomma är en mer marknadsliberal politik. I praktiken är de emellertid mycket mer villiga att kompromissa om skattesatser och arbetsrätt än om migrationen, varför deras bidrag till sådana kompromisser i stället blir att både bidragsberoendet och omfördelningspolitiken ökar i omfattning.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Exp1,
Syd1,
SR1
