Då Magdalena Andersson i slutet av augusti fick frågan om varför den för bostadsbristen så förödande reavinstbeskattningen (för övrigt en skatt på inflation och dålig bostadspolitik) inte avskaffades, svarade hon att intäkterna behövdes "för att vi ska kunna ha bra skolor, förskolor och äldreomsorg".
När den socialistiska regeringen idag föga förutsägbart aviserade nya skattehöjningar lät det ungefär likadant. De nya inkomsterna skall gå till att rädda miljön och att stärka välfärden. Regeringen, lyder budskapet, är inte bara ansvarstagande, utan därtill mån om att pengarna skall gå till ändamål som ligger i skattebetalarnas intresse.
Det hela är naturligtvis ingenting annat än apspel. Att regeringen väljer att höja de redan skyhöga skatterna beror inte på att man värnar om skattebetalarna, och det beror definitivt inte på att man är ansvarstagande. Att regeringen höjer de redan skyhöga skatterna beror på att de senaste årens hyperidealistiska migrationspolitik efterlämnat gigantiska hål i statens finanser.
De många skattehöjningar som införts sedan 2013 har i regel motiverats med omsorg om miljön, välfärdssystemen, svältande barn och haltande djur, med allt detta har varit svepskäl. Vad man i själva verket har infört är en migrationsskatt. Denna har man därefter successivt höjt i smyg, i förhoppningen att valboskapet inte skall märka något.
Att politikerna väljer att göra detta beror inte på att de är ansvarstagande, utan tvärtom på att notan för många år av en exempellös brist på politiskt ansvar skenar. Politikerna dumpar därför kostnaderna för sin egen spektakulära inkompetens på skattebetalarna, och ljuger därefter likt de demagoger och populister de är hämningslöst och ogenerat om orsakerna till detta.
Detta bedrägeri kommer, givet hur Sverige ser ut idag, fortsätta så länge den så kallade svenska modellen består. Omfördelningspolitiken är idag, alldeles oavsett vad man tycker om hur denna fungerat i det förgångna, en garanti för att arbetande svenskar förblir utsugna. Den som hoppas på förändring måste inse detta, snarare än att klamra sig fast vid den naiva förhoppningen att allt kan bli som förr.
Läs även:
Stig-Björn Ljunggren
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4
