Som tidigare påpekats är ett utmärkande drag för den svenska gap- och skrik-vänstern att den tillämpar en måttstock för sina motständare – och en helt annan för sig själva. Detta synsätt ger dem i praktiken frikort att bete sig som svin, samtidigt som varje liten "överträdelse" från motståndarnas sida utmynnar i hysteriska utbrott.
Naturligtvis borde ingen människa med ett minimum av självbevarelsedrift gå med på detta, men av olika anledningar är detta precis vad den svenska högern har gjort. Man backar och ber om ursäkt för sina åsikter, man fortsätter att spela med de märkta kort vänsterextremisterna delar ut och man hoppas, lite till mans, att den självspäkning man frivilligt ägnar sig åt skall belönas med en hummerkniv.
Ett återkommande tema på denna blogg har varit uppmaningen att vägra spela efter dessa spelregler. Att acceptera dessa perversa förutsättningar är inte att vara anständig. Det är i bästa fall att vara en nyttig idiot, i värsta fall att vara en ryggradslös kollaboratör.
Det finns emellertid goda skäl att inte begränsa resonemanget till de varbölder till frågor runt vilka åsiktskorridoren byggdes. Ett dagsaktuellt exempel på detta är debatten om den skattehöjning som socialistregeringen med magnifik fantasilöshet aviserade igår.
Skattehöjningen är motbjudande, orsakad av monumental inkompetens och omsorgsfullt utformad för att föra väljarna bakom ljuset. De senaste två budgetpropositionernas skattehöjningar innebär emellertid inte att ett skatteparadis nu går i graven. Tvärtom, skattetrycket var trots jobbskatteavdragen skyhögt även förra mandatperioden.
Regeringen Löfvens höjningar är naturligtvis motbjudande, men samtidigt också förhållandevis små i sammanhanget. Av allianspartiernas kritik att döma är alternativet en klassisk högerpolitik, men så är inte fallet. Den alliansbudget som under spektakulära former antogs av riksdagen i slutet av 2014 innebar höjda skatter, inte sänkta.
Bakom den högljudda kritiken döljer sig det faktum att den sakpolitiska klyftan mellan blocken är väldigt liten. Det ligger emellertid i båda sidors intresse att utmåla denna "klyfta" som större än den är. Därför gör man också allt för att blåsa upp den marginella oenigheten kring exakt hur hänsynslös beskattningen av löntagarna bör vara till en ödesfråga.
I detta har såväl allmänhet som opinionsbildare varit dem väldigt behjälpliga. Under dagen har åtskilliga artiklar och andra debattinlägg producerats i vilka politikernas tämligen förljugna bild har bekräftats. Detta utan att allianspolitikerna fått några kritiska frågor vare sig om skattehöjningarna 2015 eller hur mycket de ämnar justera det totala skatteuttaget om de vinner valet 2018.
Jag tillhör inte dem som av ideologiska eller principiella skäl vägrar att rösta. För mig innebär allmänna val en liten, liten möjlighet till skademinimering, och jag har inte för avsikt att avstå från denna. Jag tänker dock inte spela med i allianspolitikernas skattecharad. Den dag de börjar arbeta för att sänka skatteuttaget rejält finns det skäl att stämma in i kören. Inte förr.
DN1,
SvD1,
SvD2
