"Sverige skulle ha en generösare flyktingpolitik med en alliansregering", hävdade häromveckan Annie Lööf. I och med detta lyckades hon allra största skrämma bort ett stort antal alliansväljare. Inte från sitt eget parti, men väl från de moderater som idag till synes faktiskt arbetar rätt hårt för att reparera något av den skada Fredrik Reinfeldt hann ställa till med under sina fyra sista år vid makten.
Den allians som förlorade valet 2014 på just den migrationspolitik som Annie Lööf prioriterar framför skattesänkningar, marknadshyror, arbetsmarknadsavregleringar och en mer näringslivsvänlig politik är splittrad. Annie Lööf och hennes folkpartistiske motsvarighet Jan Björklund prioriterar sina egna platser vid köttgrytorna framför möjligheten till regeringsskifte.
Stefan Löfven och hans väloljade socialistiska trollfabriker är inte sena med att utnyttja detta. Inte nog med att man utan att darra på manschetten utnyttjar det faktum att Alliansen ensidigt fortsätter hedra den formellt upprivna decemberöverenskommelsen, trots att Stefan Löfven själv inte för en sekund har för avsikt att hedra denna den dag de rödgröna blir det mindre blocket. Han gör dessutom allt för att kleta Sverigedemokraterna på Alliansen.
I detta läge borde Alliansen naturligtvis påpeka det uppenbara, nämligen att Stefan Löfvens regering är lika utlämnad till Sverigedemokraterna som en framtida Alliansregering vore, såvida inte Stefan Löfven tillser att någon sådan beroendeställning inte uppstår. Alliansen har med andra ord alla möjligheter i världen att ge igen med precis samma mynt.
Detta gör de emellertid inte. I stället väljer ledande företrädare för Centerpartiet och Folkpartiet, påhejade av sina Åsa Linderborg-certifierade hummerknivsliberala hejarklackar, rakt i den fälla Socialdemokraterna har gillrat åt dem. Resultatet blir att Stefan Löfvens möjligheter att sitta kvar i strid med folkets vilja ökar dramatiskt.
Att yrkespolitiker, vilkas praktiskt taget enda livserfarenhet i regel består i att de lyckats ta sig till toppen i en partipolitisk miljö där knivhugg i ryggen hör till vardagen, uppvisar ett sådant politiskt självskadebeteende är häpnadsväckande. De må vara såväl naiva som okunniga i de sakpolitiska frågor de har att hantera, men just det politiska fulspelet hör till de få områden där de faktiskt är experter.
Att de likväl med stormsteg ser ut att vara på väg att schabbla bort ännu en chans att göra slut på sossehegemonin kan därför bara förklaras på ett sätt, nämligen att de inte bryr sig. De bryr sig inte om de höga skatterna, om bostadsbristen, om regleringarna som stryper näringarna eller om den paternalism som förpestar vardagen för alla strävsamma och hederliga medborgare som bara vill bli lämnade i fred.
Ej heller bryr de sig om den utbredda laglösheten, förslumningen av det offentliga rummet eller det faktum att terrorism subventioneras med skattebetalarnas pengar. I stället bryr de sig om spelet. De bryr sig om titlar och karriärer. De bryr sig om medial exponering och ryggdunkar. De bryr sig om den uppmärksamhet de får av kaxiga utspel utan någon som helst koppling till verkligheten.
De bryr sig, kort sagt, om sina egon. Om priset för detta är socialism, arbetslöshet, identitetspolitik, indoktrinering och värdenihilism är detta ett pris de med glädje låter Någon Annan™ betala.
Läs även:
Pophöger
DN1,
SR1,
Exp1,
SvD1
