Idag är det på dagen 33 år sedan uppemot 100 000 svenskar gick man ur huse för att demonstrera mot Socialdemokraternas planer på att införa planekonomi i Sverige. Löntagarfondsvansinnet tog inte på något sätt slut i och med detta, men inte desto mindre anses demonstrationerna ofta ha utgjort början till slutet.
Idag kan löntagarfonderna förefalla utgöra en avlägsen parentes i historien, men faktum är är att fondsocialismen är i allra högsta grad levande. Den främsta anledningen till det är existensen av statliga pensionsfonder.
Pensionssystemen framstår för många som både självklara och som ett bevis på statens omsorg om sina medborgare, men som till exempel Friedrich Hayek har noterat är verkligheten en helt annan. Pensionssystemen är i hög grad en följd av att den statliga penningpolitiken har urholkat medborgarnas besparingar, och därmed gjort dem oförmögna att försörja sig själva efter arbetslivets slut.
Pensionssystemen som vi känner dem idag är, annorlunda uttryckt, en följd av att de västliga regeringarna övergav guldmyntfoten för att kunna trycka pengar, och den höga inflation detta gav upphov till. Därtill är ett statligt pensionssystem, vilket Hayek också påpekade, svårt att avskaffa när det väl har införts.
När systemet väl har införts slutat medborgarna att spara till sin ålderdom, dels för att de förlitar sig på systemet, dels för att de höga skatter som går till att upprätthålla systemet gör att den enskilde inte längre har råd att spara. Systemet blir därför kvar, och med tiden glömmer medborgarna bort att det var politikernas misstag som ledde till att systemet över huvud taget inrättades.
I stället blir pensionsutbetalningarna dels ett sätt för politikerna att framställa sig själva som alla goda gåvors givare, dels ett sätt för dem att stärka sin makt över medborgarna. Pensionsfonderna har därför successivt växt, och hör idag till de i särklass viktigaste aktörerna på världens börser. Därmed ökar de inte bara politikernas kontroll över medborgarna, utan också över näringslivet.
Denna makt är föga förvånande någonting som politikerna också med glädje använder sig av. De svenska AP-fonderna är till exempel redan ålagda att investera i en för politikerna önskvärd samhällsutveckling. Vad mer är, ett stort antal påtryckargrupper bedriver idag intensiv lobbyverksamhet för att politisera dem ytterligare.
Kort sagt, politiseringen av pensionssystemet innebär ett marknadsingripande. Precis som i fallet med alla andra former av marknadsingripanden blir resultatet en sämre fungerande marknad. Ett marknadsingripande innebär nämligen per definition alltid att makt förflyttas från konsumenterna till staten.
Företagen får därmed svårare att möta konsumenternas önskemål, vilket leder till att priserna går upp, tillväxten hålls tillbaka och arbetslösheten stiger. Som om inte detta vore illa nog blir dessutom ironiskt nog de pensionsutbetalningar som utgör pensionssystemets själva raison d'être lägre än vad som annars hade varit fallet.
Sedan finanskrisen 2008 har därtill en ny form av fondsocialism börjat göra sig gällande. Centralbanker och politiker har allt sedan denna kris bröt ut desperat, och under ständigt mer farsartade former, försökt rädda världsekonomin utan att genomföra de smärtsamma reformer som är helt nödvändiga. För att uppnå detta omöjliga mål har man dels sänkt räntorna till noll (eller ännu lägre), dels börjat trycka enorma mängder pengar.
Dessa pengar investerades till en början i statsobligationer, men då sådana nu (på grund av centralbankernas aggressiva uppköp) börjar bli en bristvara har man börjat se sig om efter andra tillgångar. I Japan har detta inneburit att centralbanken nu är en av de största ägarna på Tokybörsen, och allt fler röster höjs nu för att Europeiska centralbanken borde göra samma sak.
Fondsocialismen dog inte med löntagarfonderna. Fondsocialismen är i allra högsta grad levande och vad mer är, den flyttar fram sina positioner. Fortsätter detta kommer socialismen införas bakvägen. Detta utan att de så kallade ansvariga ens ville se en sådan utveckling.
