Marxismen och rättsstaten
Rättsstaten, eller på engelska rule of law, är en grundläggande juridisk princip som utgår ifrån att lagen ska styra ett samhälle. Dess motsats är styre genom godtyckliga beslut av den som innehar makten. Huvudsakligen handlar rättsstaten om vilket inflytande och vilken auktoritet lagen har som en ram för beslutsfattandet, särskilt när detta riktas från staten mot enskilda individer.
Begreppets tillämpning i modern tid kommer från anglosaxiskt statsrättsligt tänkande, men dess rötter kan spåras ända tillbaka till antikens Grekland. Idag är rättsstaten ett grundläggande fundament som förenar samtliga liberala demokratier i väst, och är också en del av internationell rätt. Att ett samhälle upprätthåller rättsstatliga principer är nämligen en förutsättning för att även andra mänskliga rättigheter i FN-systemet ska kunna upprätthållas.
Kofi Annan, då FN:s generalsekreterare, uttalade följande 2004 (min översättning):
"Rättsstaten är ett koncept som ligger i hjärtat av FN:s uppdrag. Det är en princip för styrelseskicket där alla individer, institutioner och sammanslutningar, publika och privata, inbegripet staten själv, ansvarar under lagar som är öppet stiftade, och som tillämpas jämlikt av oberoende domare, och som överensstämmer med de normer och standarder som finns i internationella mänskliga rättigheter. Det krävs också mekanismer som tillförsäkrar att principerna följs; att lagen är överordnad, att det finns jämlikhet under lagen, ansvarsutkrävande under lagen, rättvisa i rättstillämpningen, maktdelning mellan lagstiftande, exekutiva och dömande funktioner, allmänt deltagande i beslutsfattande, rättssäkerhet, undvikande av godtycke samt transparens i processer och lagstiftning."
Mänskliga rättigheter är med andra ord ett begrepp som på rättsliga grunder är sammanlänkat med FN:s definition av en demokratisk stat. Demokrati är mer än bara "folkstyre", det är också ett system för hur staten ska fungera för att skydda den enskilde från staten. Rättsstaten, och de individuella mänskliga rättigheterna, är därmed en integrerad del av den västerländska liberala demokratin.
Basen för mänskliga rättigheter är naturrättslig, det vill säga att det är omedelbart gällande rätt utan någon har stiftat den som lag. Det är ett fåtal grundläggande principer som mänskligheten har prövat att vara utan, men som historien alltför tydligt har visat nödvändigheten av.
Marxismen och lagen
De flesta är nog i någon form bekanta med marxismen och dess läror, i vart fall på det ekonomiska området. Färre är nog medvetna om att det också finns en marxistisk syn på rätten, hur lagarna och staten ska fungera. Detta system utvecklades framförallt i Sovjetunionen och dess satellitstater, men även inom marxistiskt skolade kretsar i väst. Efter Sovjetunionens sammanbrott finns fortfarande en marxistisk syn på rätten i till exempel Kina, men också inom många vänsterpartier i väst.
Den marxistiska rättsteorin baseras på doktrinerna om dialektisk och historisk materialism. Dessa doktriner, något förenklat, kommer ur det filosofiska axiomet att den enda realiteten i världen är det materiella, upptäckbar endast i objektivt förnimbara relationer och omständigheter. Motsatsvis, allt andligt, idealistiskt eller konceptuellt är bara spegelbilder av en viss materiell verklighet, som är dess förutsättning och som styr dess innehåll.
Marxismen tillämpar denna fundamentala princip om materialism på människans sociala liv. En given samhällsordning är enligt marxister inte grundlagd på idéer om hur samhället borde ordnas med grund i till exempel religion, metafysik eller rättvisa, utan istället är varje samhällsordning ett resultat av de rådande ekonomiska och sociala förhållandena i samhället.
Som en logisk konsekvens av denna syn utvecklades den marxistiska teorin om grund och överbyggnad. Enligt denna teori är varje social ordning baserad på dess ekonomiska grund, och strukturerad enligt den vid varje tidpunkt givna produktionsrelationen. Denna relation är i sin tur bestämd av det sätt produktionsmedlen (arbetskraft, jordbruksmark, råmaterial, maskiner osv) är organiserade och utnyttjande av de samhällsklasser som utövar kontrollen över dem.
På denna grund reser sig överbyggnaden, som utgörs av människors åsikter och idéer om religion, allmän moral, filosofi, konst och hela komplexet av politiska och rättsliga regler och institutioner som vi sammanfattningsvis kallar staten och lagen. Staten och rätten är med andra ord inte självständig, och systemet är definitivt inte baserat på någon naturlig, evig och oföränderlig idé om lag och rättvisa. Snarare är systemet bara en produkt av en överbyggnad som helt enkelt reflekterar de i grunden rådande produktionsförutsättningarna, och är bara ett verktyg för den härskande klassen för att bibehålla dess position i samhället.
Den marxistiska samhällsmodellen innehåller ett visst mått av dynamik, beroende på att den ekonomiska grunden förändras genom historien. När nya produktionsmedel blir tillgängliga, som till exempel ångmaskinen, uppstår spänningar mot de gamla ordningarna, till exempel ett feodalt jordbrukssamhälle, vilket till sist leder till en förändring i produktionsrelationen vilket i sin tur leder till en förändring i överbyggnaden.
För en marxist är således rättsutvecklingen vetenskapligt bunden av den historiska utvecklingen. Samhället startar vid en punkt där ingen lag behövs eftersom all egendom ägs gemensamt, och samhället utvecklas sedan genom slavsamhället över medeltidens feodalism till kapitalismen och vidare till socialismen. Efter socialismen kommer det återigen att uppstå ett klasslöst samhälle där ingen människa exploateras av någon annan. Staten och rättsordningen kommer då att vittra bort, obehövd. Enligt marxisterna är detta inte bara en utopisk idé om hur samhället fungerar. Marxisterna menar att det är en ostoppbar, vetenskapligt fastställd, utveckling.
Men intill dess att det klasslösa samhället har inträtt, så ankommer det enligt marxisterna på de styrande att använda lagen som ett socialt verktyg. Naturligtvis måste lagen vägas och utformas beroende på vilket stadium samhället befinner sig på den av vetenskapen förutstakade vägen mot kommunismen. Detta svåra uppdrag tillfaller Partiet, som ensamt har de insikter som krävs i de sociala framstegens utveckling och som uttolkare av marxismen kan och skall utforma lagens innehåll.
Ett viktigt drag hos den marxistiska rätten, är lagens utbildande funktion. Enligt marxistisk doktrin är en av politikens (och därmed lagens) huvuduppgifter att ändra medvetenheten hos individerna, att rena dem från spår av borgerlig moral, och uppfostra dem i socialistiska tankemönster och beteenden. I liberala demokratier är det i grunden tvärtom, lagen är där skapad i princip för att skapa en ordnad ram inom vilken människor kan leva i fred tillsammans, hängiven tanken att människor i frihet kommer att utveckla sig själva. I huvudsak används inte rätten för att reglera befolkningens moral och uppfattningar.
Med andra ord, för marxister är rätten en helt igenom politisk funktion. Marxismen förkastar tanken att lagen kan ta sikte på förverkligandet av andra oberoende värden, oavsett om det är en metafysisk naturrätt, eller en idé om rättvisa, eller juridiska traditioner i en viss kultur. Särskilt motsätter sig marxismen idén om att lagen skulle kunna sätta ramar för politiskt beslutsfattande genom att garantera enskilda individer fria sfärer utanför statens kontroll, när sådan kontroll ter sig befogad på grund av politiska och samhälleliga behov. Det finns således en inbyggd oförenlighet mellan rättsstaten och marxismen.
Med detta inte sagt att liberala rättsordningar skulle vara fria från sociala pekpinnar, tvärtom. Skillnaden ligger dock i att detta inte är den liberala rättsordningens enda roll. I den liberala rätten ligger också en grundläggande funktion att sätta upp gränserna för politiskt beslutsfattande, genom att erkänna sfärer fria från statens inflytande runt varje enskild individ. Detta framgår tydligast i oftast grundlagsfästa garantier om civila rättigheter, också inom processrätten, främst straffprocessen, samt slutligen i tanken om domstolar som oberoende från den exekutiva makten – allt det som karakteriserar en rättsstat av västerländsk modell.
Även om 1900-talets klassbaserade samhällsstruktur till stora delar har försvunnit, så finns dock marxisterna kvar. I takt med att motsättningen kapitalägare-arbetarklass har luckrats upp till den grad att det idag knappast finns någon arbetarklass att företräda, så har nya grupper fått tillkomma till marxismens teori om underordning och maktstrukturer. Idag talar marxistister mer om motsättningar och maktstrukturer mellan kvinnor och män, och mellan minoriteter och majoriteter, inte sällan på rasmässig grund enligt mönster från USA. Figurerna uppvisar drag av de principer om icke-diskriminering och likabehandling som återfinns i de rättsstatliga principerna, men med den viktiga skillnaden att marxisterna frånkänner den enskilda individen dessa rättigheter. Rättigheterna tillfaller istället kollektivet av till exempel kvinnor eller minoriteter, och då som ett skäl för att bryta ner den maktstruktur som ger upphov till underordningen.
Kritiken mot det västerländska rättsstatsidealet är ett överordnat mål för marxistiska rättsteoretiker, eftersom det huvudsakliga syftet med marxistiska rörelser är ett offensivt motstånd mot befintliga maktstrukturer i det moderna samhället. Uppfattningen om rätten fyller här en viktig funktion, i det att marxisterna försöker utmåla rättsstatliga principer som en del av den överbyggnad som är given dagens grund och produktionsrelation, för att på det sättet underminera den västerländska demokratin och lämna fältet fritt för en styrning av samhället på marxistisk grund. Genom att jämställa rättsstaten med en maktstruktur, och motarbeta de uppfattningar och värden som underhåller den, försöker marxisterna jämna vägen mot en omstörtande social transformation.
Marxismen i Sverige
Även om det svenska Vänsterpartiet till namnet har förkastat begreppet "kommunism", så lever marxismen i högsta grad kvar i partiet. Vänsterpartiets program, som reviderades så sent som 2012, bygger fortfarande helt och hållet på en marxistisk syn på rätten och samhällets utveckling. De rättsstatliga principerna om ett oberoende rättsväsende förkastas till exempel genom en förklaring om att domstolar inte får fatta "politiska" beslut.
Vänsterpartiet har också skickligt approprierat begreppet mänskliga rättigheter från den liberala demokratin, och har därmed lyckats skapa en miljö där begreppet nästan inte kan användas inom borgerligheten, trots att begreppet i sig är en integrerad del av den liberala demokratin och marxismens rättsliga motsats.
Även om Vänsterpartiet i sitt program ofta och gärna talar om "mänskliga rättigheter", så är det således inte rättsstatens principer som partiet menar. Istället är det skapandet av motsättningar på marxistisk grund, som dessa begrepp lånar sig till. Idéerna och talet om maktstrukturer, rasifiering, mångfald och feminism har alla uppenbara marxistiska konnotationer, där grupper definieras och används som ett politiskt vapen, till skillnad från motsvarande liberala begrepp, som är icke-diskriminering och likabehandling.
Syftet med vridningen från individuell diskriminering till strukturell rasism är uppenbart, att utgöra en hävstång för att rasera de strukturer som stöttar rättsstaten och den liberala demokratin, och jämna vägen för ett socialistiskt styrelseskick.
De marxistiska teorierna har visat sig ha en enorm sprängkraft, inte minst i det svenska samhället. Det beror till stor del på vår svenska 1900-talshistoria av rättspositivism, som har gjort samhället sårbart för politiska lösningar som bortser från individens rättmätiga ställning av att vara bärare av sina egna rättigheter. Vi har nedärvt i vår förvaltningstradition och i vår politiska kultur att individuella rättigheter är en ren metafysik, som inte hör hemma i ett seriöst samhällsbygge, annat än möjligen som en förgyllning av det som redan konsensus råder om.
Den svenska statsrättsliga modellen, utan av individen åberopbar grundlag och utan författningsdomstol och reell normprövningsrätt, bygger till stor del på tillit till att politiken och förvaltningen inte går andra ärenden än det allmännas bästa. Sverige har faktiskt fungerat någorlunda tack vare att vi under lång tid har haft ett ämbetsmannaideal som till stora delar faktiskt har värnat den enskilde. Men decennier av korporativism har skapat en samhällsmodell som blir extremt sårbar när ämbetsmannaidealet förfaller.
Det torde vara uppenbart för envar att ganska många människor med marxistiska övertygelser har erövrat ett stort antal domäner i samhället, inte minst media, men också statliga ämbetsverk, kommunala förvaltningar och fackföreningar. De använder sina positioner, medvetet eller omedvetet, för att sprida marxistisk social teori och därmed gradvis skapa en grund för mer omvälvande omdaningar av samhället och dess institutioner. Detta är idag det enskilt största hotet mot Sveriges framtid som fortsatt liberal demokrati.
DN1, Exp1, SR1
