Alla människors lika värde. Dessa ord upprepas sedan ett antal år båda ofta och av väldigt många, men i regel utan att frasen fylls med något konkret innehåll värt namnet. De används av människor som inte har något att tillföra, de används av människor som saknar argument och de används av människor som vill låta antyda att de står för en god värdegrund. Detta har också gjort frasen till ohotad etta på floskeltoppen.
Det finns mycket att säga om detta, och det mesta – att formuleringen är lökig, att det hela handlar om en felöversättning och att ingen vettig människa värderar en mördare lika högt som sitt eget barn – har redan sagts. Detta har emellertid kommit att överskugga något betydligt viktigare, närmare bestämt att det tankegods som omgärdar denna floskel i regel handlar om en människosyn som definitivt inte bottnar i alla människors lika värde.
De människor som oftast hänvisar till alla människors lika värde är nämligen, när det kommer till kritan, påfallande rörande eniga att människor skall behandlas olika beroende på bakgrund. Ett högaktuellt exempel på detta är den nyligen publicerade undersökning som visade att var tionde elev i Göteborgs förorter sympatiserar med religiösa extremister som IS.
Undersökningen fick ingen särskilt prominent plats i nyhetsflödet, den föranledde inga tunga politiska utspel och den var praktiskt taget bortglömd redan efter någon dag. Kort sagt, reaktionerna kom inte ens i närheten av det ramaskri en liknande undersökning hade föranlett om den hade visat att att var tionde elev i vissa områden hade sympatiserade med högerextrema rörelser med samma förkärlek för våld som IS.
Det finns åtskilliga andra exempel på detta fenomen. Respekterade debattörer hånar konstnärer som hotas till livet av islamistiska fundamentalister. Bilbrännare i förorterna både slipper straff och ursäktas av polisen, samtidigt som 67-åriga kvinnor döms till dagsböter (och, som en slutgiltig förolämpning, att betala pengar till Brottsofferfonden) för innehav av pepparspray.
Man låter ostört vissa skita ned skolgårdar, samtidigt som andra avkrävs dryga böter för att de inte installerat avloppsanläggningar de inte har råd med. Man hudflänger kristna kvinnoprästmotståndare, samtidigt som man inte har några som helst synpunkter på den förkrossande majoritet av landets imamer för vilka såväl kvinnliga kollegor som samkönade äktenskap över huvud taget inte finns på kartan. Et cetera, et cetera.
Det ligger med andra ord i den politiska mittfåran, de många hänvisningarna till alla människors lika värde till trots, att bedöma olika människor efter helt olika måttstockar. Det anses således inte bara legitimt, utan dessutom önskvärt och antirasistiskt, att bemöta människor på ett sätt som, hur man än vrider och vänder på det, bottnar i en övertygelse om människors olika värde.
Detta säger inte bara väldigt mycket om hur grund, ointellektuell och förljugen den svenska samhällsdebatten egentligen är. Det avslöjar dessutom vilken nedlåtande och rasistisk värdegrund de svenskar som ansluter sig till detta narrativ egentligen håller sig med.
De förutsätter i grund och botten att migranter som på olika sätt beter sig illa inte förstår bättre, men kräver samtidigt att infödda svenskar såväl skall följa lagar och förordningar som uppoffra sig. Det är en värdegrund värdig en kolonialadministratör från 1800-talet.
DN1,
DN2,
DN3,
Exp1
