2016-11-15

Om Kakan och kulturkampen

Mitt första intryck av gårdagens upprörda protester mot Audis beslut att anlita Kakan Hermansson i sin marknadsföring var att dessa var överdrivna. De framstod för mig som en onödig distraktion, som en marginell företeelse som tilläts stjäla fokus från alla de oräkneliga betydligt mer angelägna missförhållanden som inte föranleder i närheten av lika passionerade protester.

I princip tycker jag fortfarande detta. Regeringens långt framskridna planer på att omstöpa museer till statliga propagandacentraler och att åsiktsvillkora presstödet är betydligt allvarligare. De skyhöga skatterna borde orsaka betydligt argare protester än vad någon bilreklam tillåts göra.

Att jag trots det nu skriver ett blogginlägg om saken beror på att det oväntade inträffade – Audi fick kalla fötter och avslutade abrupt sitt samarbete med Hermanson. När det kommer till kritan är nämligen inte frågan det viktiga här, utan att de som protesterade vann. Gap- och skrikvänstern led plötsligt och oväntat ett svidande nederlag i vad som länge varit dess paradgren, nämligen Kulturkampf.

Den postmarxistiska gap- och skrik-vänstern kunde länge inte bara grisa ostört, den blev dessutom belönad för det. I fallet Hermanson blev detta extra tydligt. Hade någon debattör på högerkanten ägnat sig åt samma osmakliga aktivism som Hermansom hängav sig åt, hade vederbörande kunnat se sig i stjärnorna efter fler högprofilerade mediala uppdrag. Hermanson, däremot, bjöds in att medverka i publice services flaggskepp Sommar i P1 och På spåret.

Detta bör förstås för vad det var, nämligen en maktdemonstration från den vänster som marscherat genom institutionernas sida. Vi bryr oss inte om era protester, löd budskapet. Vi skiter i era invändningar och vi koketterar gladeligen med våra dubbla måttstockar. Vi har vunnit kulturkriget, och vi kommer göra det väldigt klart för er att det är ni som har förlorat. In your face.

Man nöjde sig emellertid inte heller med detta. Efter man hade vunnit slaget om det offentliga rummet var det den privata sektorns tur. Genom att dreva och skrika högst skulle även företagen pressas att gå det vänsterradikala makt- och åsiktsetablissemangets ärenden. Vi fick ett mycket tydligt exempel på detta tidigare i månaden, då Grand Hôtel böjde sig för kraven på att vägra acceptera de personer som inte passerat gap- och skrik-vänsterns nålsöga som betalande kunder.

Kort sagt, postmarxismens fotsoldater framstod alltmer som en barbarhord vars plundingståg ingen kunde stoppa. Precis när ännu en stad såg ut att vara på väg att falla fick den dock plötsligt inte bara smaka på sin egen medicin, utan förlorade dessutom under förnedrande omständigheter hela slaget. Det är en mycket glädjande utveckling.

Vad detta visar är att vänsterns metoder kan användas mot den. Vad detta visar är att gap- och skrik-vänstern kan besegras. Vad detta visar är att våra pengar är (minst) lika viktiga för näringslivet som de pengar den parasitära vänstern tillskansat sig. Vad detta visar är att kulturvänsterns skräckvälde står och faller med att vi andra går med på att spela efter de regler den gjort upp i syfte att cementera sin egen ställning.

Det är en väldigt viktig lärdom, som ingen av oss bör dra sig för att omsätta i faktiskt motstånd.
DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Ab1