Under de senaste åren har det gradvis gått upp för politiker, journalister och aktivister, men även för de grötmyndiga Facebookaktivister som likt brådmogna barn aldrig försitter en chans att läxa upp dig med sina förnumstigheter, att någonting är fel.
Sakta men säkert har det tvivel de hyst kring sanningshalten rörande "fakta" om samhällsvinster, kompetensregn, världens bästa integrationspolitik och ett stärkt pensionssystem växt sig starkare. Ju starkare detta tvivel har växt sig, desto mer aggressiva har de blivit i sin retorik. Alternativet, nämligen att erkänna att de haft fel, skulle nämligen vara alldeles för förnedrande.
För dessa människor har berättelsen (eller för att låna ett begrepp av den akademiska vänstern – narrativet) om Sularpsfarmen utanför Lund varit en oemotståndlig frestelse. Genom att framhålla ett (förvisso såväl enstaka som väldigt otypiskt) exempel på vad som till synes har varit lyckad integration, har man fått ännu ett halmstå att greppa efter i en verklighet bestående av målkonflikter, deprimerande statistik och skenande offentliga utgifter.
Plötsligt hade man ett nytt verktyg mot alla de smygrasistiska värdegrundssabotörer som envisades med att tala om integrationsmisslyckanden bidragsberoende, hedersförtryck och en rå organiserad brottslighet som flyttade fram sina positioner. Dessa kunde nu snäsas av, inte bara med det patenterade universalargumentet Zlatan, utan också med det nya massförstörelsevapnet Sularpsfarmen.
Sularpsfarmens ägare gjorde allt rätt. De var både karismatiska och uttryckte tacksamhet mot det land som givit dem fristad. Politiker stod på kö för att synas tillsammans med ägarna. Detta gav dem inte bara en chans att besvara obeghagliga frågor om bristen på framsteg i integrationsfrågan med att svara "Sularpsfarmen". Det gav dem därtill en möjlighet att skryta om sina invandrade vänner utan att de faktiskt behövde göra sig omaket att skaffa sig några sådana.
Problemet var bara att berättelsen inte riktigt stämde överens med verkligheten. När örtagården Sularpsfarmens bockar till grannar vittnade om oegentligheter passade detta inte alls in i narrativet. Grannarna avfärdades därför som rasister, och då Sularpsfarmens ägare visste direkt vilka knappar man skulle trycka på drog man sig inte för att hänga ut de rasistiska grannarna på Facebook, varpå tillvaron för dessa snabbt blev obehaglig.
När Kvällsposten till slut gick till botten med det hela sprack emellertid bubblan närmast direkt. När man skrapade lite på ytan fann man att vad Sularpsfarmens socialistiska tillskyndare med näbbar och klor hade försvarat var en kriminell och lätt maffialiknande verksamhet där djurplågeri, skattesbrott och grova hot hörde till vardagen. I samband med detta blev Kvällspostens journalister också själva föremål för hotfulla meddelanden.
Berättelsen om Sulapsfarmen är som ett koncentrat av de senaste sex årens samhällsdebatt. Den har allt – naivitet, missriktad välvilja, hyckleri, anekdotisk bevisföring, smutskastning och den gränslösa förmågan att bortse från information som inte passar in i narrativet. Berättelsen om Sulapsfarmen tjänar, kort sagt, som paradexempel på varför samhällsdebatten allt sedan valet 2010 så fullständigt kunnat köra i diket.
I landet där man ständigt hänvisar till alla människors lika värde kunde en kriminell verksamhet inte bara pågå ostört, utan blev dessutom hyllad, av den enkla anledningen att den förljugna så kallade värdegrunden påbjuder att utomeuropeiska invandrare bör behandlas som efterblivna barn som inte vet bättre. Vad alla människors lika värde i själva verket betyder att det är högst olämpligt att behandla alla människor lika.
Detta förklarar inte bara fenomenet Sularpsfarmen. Det förklarar gissningsvis också varför vissa människor ostört tillåts sälja droger i Röda korsets lokaler, samtidigt som andra blir avbrutna av poliser med dragna vapen när de spelar poker.
SVT1,
Ab1,
GP1
