"Alla människors lika värde", "alla människors lika värde", "alla människors lika värde" och "alla människors lika värde". En snabb googling visar att jämställdhetsminister Åsa Regnér, i de texter hon sätter sitt namn under, mer än gärna åberopar denna utslitna floskel.
Frasen "alla människors lika värde" är emellertid inte bara en sönderanvänd och intetsägande floskel som politiker och andra makthavare till leda använder för att försöka dölja att deras budskap fullständigt saknar såväl substans som koherens. Tvärtom, konceptet "alla människors lika värde" är i grund och botten, trots den valhänta och lätt naivistiska formuleringen, bara ett uttryck för en av lagstyrets viktigaste principer, nämligen den om likhet inför lagen.
Principen om likhet inför lagen står emellertid väldigt lågt i kurs i dagens Sverige. Ironiskt nog är detta någonting som precis de människor som, likt dementa papegojor, alltid tjattrar om "alla människors lika värde" aktivt har arbetat för. Exemplen på detta är oräkneliga.
Vissa grupper tillåts att både ockupera mark och köra omkring i bilar med förförbud, samtidigt som människor med annan grupptillhörighet skulle straffas hårt för detta. Kriminella invånare i miljonprogramsområden tillåts härja fritt, trots att samma beteende skulle leda till allvarliga problem för gärningsmännen om dessa var bosatta i andra områden. Den som hånar en religion kan bli åtalad, samtidigt som ingen åklagare skulle komma på tanken att väcka åtal om religionen var en annan. Och så vidare.
I en vidare, om än ej strikt juridisk, mening är företeelsen ännu mer utbredd. "Kultureliten" försvarar ungdomsgäng som trakasserar biblioteksbesökare. Feminister överger de kvinnor som utsätts för hedersförtryck. Samma personer som tidigare skrikit på sänkta beviskrav och strängare staff i våldtäktsfall, har nu börjar brinna för våldtäktsmäns rättigheter och rättssäkerhet. Allt detta på grundval av förövarnas grupptillhörighet.
Jämställdhetsminister Åsa Regnér må påstå sig brinna för "alla människors lika värde", men i handling visar hon klart och tydligt att principerna om likabehandling och likhet inför lagen inte är vatten värda i hennes ögon. När Regnér nyligen tillfrågades om varför svenska myndigheter så ofta sanktionerar vad som rent juridiskt är våldtäkt av barn svarade hon inte bara undvikande, utan visade också prov på stor förståelse och menade att staten bör vara beredd att se mellan fingrarna när det kommer till barnäktenskap.
Regnér illustrerade därmed tydligt vilket monumentalt hyckleri de ständiga hänvisningarna till "alla människors lika värde" är ett utlopp för. Man åberopar denna floskel för att på en och samma gång signalera sin moraliska dygd och maskera sin egen oförmåga, men man förmår inte ens fylla den med det mest basala av innehåll. Tvärtom, man går om något i bräschen för att skapa ett samhälle där alla människors olika värde är den bärande principen.
DN1
