Jag har redan i ett tidigare inlägg egentligen redan sagt det mesta jag har att säga om den alltmer förvirrade diskussion som börjat föras om konservatismen versus liberalismen. Inte desto mindre fortsätter debatten att präglas av såväl felaktigheter som okunskap, och efter att Johan Norberg i dagarna skrivit en krönika i ämnet finns det goda anledningar att återkomma till saken.
Det skall först och främst påpekas att Johan Norbergs text har flera poänger. Han redogör till exempel utmärkt för hur konservatismen, liberalismen och socialismen har förhållit sig till varandra historiskt och hur allianserna har skiftat genom åren, och hans slutkläm om den relativa konservatismens självmotsägelser är ett viktigt påpekande.
Inte desto mindre landar texten i sin helhet inte bara fel, den är dessutom ohederlig. Norberg utnyttjar det faktum att begreppet konservatism (precis som begreppet liberalism) är dåligt definierat. Han likställer den historiska konservatismen med adelns kamp för sina privilegier, och den samtida med den vänsterinriktade socialkonservatismen.
På grundval av detta låter Norberg därefter påskina att den högerinriktade liberalkonservatismen är en sunkig och frihandelsfientlig ideologi. Han utelämnar dessutom helt det faktum att konservatismens rötter återfinns i försvaret av den skotska upplysningens och den klassiska liberalismens ideal, närmare bestämt mot de idéer som utmynnade i den franska revolutionens terrorvälde.
Precis som liberalism kan beteckna allt från Adam Smith till en folkpartists korståg mot gårdsförsäljning av vin, kan konservatism beteckna allt från Edmund Burke till en sverigedemokrats välfärdsvurmande. Det råder med andra ord stor förvirring kring båda begreppen (vilket är en av anledningarna till att jag inte använder något av dem för att beskriva mig själv), men det låtsas inte Norberg om. Därefter blandar han in socialismen i ekvationen, och det hela blir snabbt ännu mer rörigt.
Socialismen är, menar Norberg, praktiskt taget besegrad. Han ignorerar därmed helt det drakoniska skattetrycket, han ignorerar förmynderiet, han ignorerar den trängda äganderätten, han ignorerar de ständigt ökande regleringarna och han ignorerar den tilltagande politiska styrningen av människors privatliv. Nej, enligt Norberg är socialismen ute ur bilden, och det är därför inte bara dags för liberaler och konservativa att gå skilda vägar. Dessutom, menar Norberg, bör liberaler och socialister nu göra gemensam sak!
Norbergs försök till analys vittnar om en grundläggande oförmåga att se varifrån hoten kommer. Den allians mellan socialister och förmenta liberaler han efterlyser är redan ett faktum, och den resulterar ständigt i nya välfärdsåtaganden, nya förbud och mer förmynderi. Inom den högerkonservatism Norberg så föraktar återfinns däremot ett starkt motstånd till detta. Vad mer är, detta beror främst inte på att denna ständigt motsätter sig alla förändringar som inte ännu inträffat (vilket Norberg antyder) utan på att dess företrädare vill se en organisk utveckling av samhället, snarare än en som påtvingas människor av politiker.
De en gång så föredömliga nyliberaler och libertarianer som utgör "Generation Norberg" har, tycks det, blivit bekväma med socialismen. De har fått högavlönade jobb, berömmelse och blivit insläppta i etablissemangsvärmen, och i ett Sverige som blivit lite mindre grått och där krogarna har öppet litet längre, tycks detta vara gott nog för dem. Socialisterna har blivit deras vänner, och de människor som inte vill hunsas av socialister deras fiender.
Mer om saken:
Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)
Om libertarianism och migration (3/3)
Relaterat:
Något om liberalismen, konservatismen och Hayek
