Jag har länge varit emot att använde ordet "liberal" som skällsord av två anledningar. För det första är libertarianismen en gren av den skotska upplysningens klassiska liberalism, varför detta har framstått som historielöst. För det andra är en påfallande stor andel av liberalismbegreppets belackare frihetshatande välfärds- och regleringsvurmare, och således inga människor man okritiskt bör göra gemensam sak med.
Någon gång måste man acceptera att en strid är förlorad, och förlorad är precis vad kampen om liberalismbegreppet också är. Sedan lång tid tillbaka står den stora majoriteten av de strömningar som gör anspråk på liberalismbegreppet inte bara för någonting destruktivt, utan därtill för någonting i klassisk bemärkelse synnerligen illiberalt.
Under det liberala baneret bedrivs kamp för förbud och paternalism. Under det liberala baneret ryms kvoteringsivrare som inte drar sig för att göra våld på äganderätten. Under det liberala baneret trängs progressiva som brinner för att staten skall ta en mycket större plats i människors privatliv. Under det liberala baneret ryms rationalister som drivs av en önskan om att omstöpa samhället och kulturen på politisk väg.
Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns personer besjälade av att stärka just de positiva så kallade rättigheter som utgör hela den klassiska liberalismens antites. Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns debattörer för vilka en stalinists intyg på att deras värderingar är goda utgör en källa till stolthet.
Bland de förmenta liberalerna återfinns politiker som med näbbar och klor kämpat för ett förstatligande av det privata näringslivet. Bland de förmenta liberalerna återfinns de stora tänkare som döpte om "Liberal Debatt" till "Frihetlig Socialistisk Tidsskrift". Bland de förmenta liberalerna återfinns debattörer som i den ena debattartikeln efter den andra sprider regelrätta lögner.
Liberalismen av idag har blivit liktydig med navelskådande viktigpettrars outhärdliga mästrande. Liberalismen av idag har blivit liktydig med att hugga sina vänner i ryggen. Liberalismen av idag har blivit liktydig med det frossande i konspirationsteorier och neurotiska föraningar om att ett nytt tusenårigt rike står för dörren personer som själva tror sig vara de mest sansade av sansade hänger sig åt.
Liberalismen låter sig inte avfärdas utan vidare. Den klassiska liberalismen har varit helt avgörande för den västerländska civilisationens enastående framgång, och den som låter sitt förakt för den samtida liberalismen slå över i regleringsiver och försvar av den stora staten skjuter sig själv i foten. Inte desto mindre är det hög tid att inse att liberalismbegreppet av idag stjälper mer än det hjälper.
Folkpartiet utgör ett utmärkt exempel på varför det samtida liberalismbegreppet är så förrädiskt. Folkpartiets förmenta liberalism får unga som drivs av liberal övertygelse i klassisk mening att söka sig till partiet. Väl där bryts de snabbt ned till paternalistiska statskramare som, efter att den av partiet fastslagna kvoten av grötmyndiga debattartiklar om cykelhjälmstvång och annat otyg väl har fyllts, ges reell politisk makt.
Förvirringen kring liberalismbegreppet lurar gång på gång i klassisk mening äkta liberaler att liera sig med precis de personer som gjort det till sin livsuppgift att bekämpa allting de tror på. Det är därför inte heller någon slump att det i första hand är bland debattörer som kallar sig för konservativa, och som därtill inte sällan själva använder ordet "liberal" som ett skällsord, man idag finner merparten av försvaret för den klassiska liberalismens principer i den breda samhällsdebatten.
Liberalismbegreppet har, kort sagt, blivit ett högst påtagligt problem, varför det är hög tid för alla som bottnar i den klassiska liberalismen att också en gång för alla avskriva det.
