Blotta ordet "kulturkrig" gör med allra största sannolikhet inte bara mången socialliberal illa till mods. Ställda inför detta uttryck kommer gissningsvis en icke oansenlig andel av dem därtill att skärrat befara att en bock med dunkel agenda har letat sig in i deras annars så kalvinistiskt välordnade små örtagårdar.
Fenomenet kulturkrig är dock inte något av alternativhögerns hjärnspöken, utan tvärtom någonting i allra högsta grad reellt och påtagligt. Att bedriva kulturkrig är idag ett av vänsterns allra viktigaste verktyg i kampen om makten, och därtill ett sådant man inte för ett ögonblick drar sig för att utnyttja med maximal hänsynslöshet. Den som intalar sig själv att kulturkriget är en konspirationsteori är naiv.
Ett av de mer påtagliga exemplen på detta är den ständiga vänstervridningen i public service. Ett annat, och i allra högsta grad aktuellt exempel, är det idoga arbete kulturminister Alice Bah Kuhnke lägger på att omstöpa statens museer till postmoderna propagandainstitut. För ett tredje, om än dessbättre också spektakulärt misslyckat, exempel på hur vänsterkrafter för skattebetalarnas pengar bedriver kulturkrig mot medborgarna, stod i dagarna Svenska institutet med sitt nu infamösa åsiktsregister.
För ett fjärde exempel stod så sent som idag Stefan Löfven och hans sidekick Isabella "Robin" Löwin. I en intervju passar båda på att hämningslöst, men utan minsta spår av vare sig anständighet eller intellektuell hederlighet, utnyttja riksdagsmannen Patrick Reslows avhopp för att å det grövsta smutskasta det parti han nu lämnat.
Sett som isolerad företeelse hade det hela måhända kunnat tas för en bagatell, men det rörde sig dock inte om någon isolerad företeelse. För det första samarbetar man i regeringen själva mer än gärna med Sverigedemokraterna då detta passar ens egna syften. För det andra framstår demagogiska utspel av det här slaget alltmer som de krympande Socialdemokraternas främsta vapen i kampen om regeringsmakten.
För ett femte, och synnerligen skrämmande, exempel står Miljöpartiet i Stockholms län. Nämnda miljöpartister gjorde i dagarna en stor sak av att de anser att landstingets avtal med Metro bör sägas upp, och detta som en uttrycklig hämnd för att tidningens nye ägare Mats Qviberg dels har högeråsikter, dels haft fräckheten att besvara kulturkrigarnas attacker. Man propagerar därmed öppet för att politiker bör utnyttja sin kontroll över de offentliga monopolen för att kväsa oppositionella röster.
Den svenska högerns svar på detta är så gott som alltid att försöka bemöta skolgårdsmobbarna med artighet. Att påstå att detta inte har fungerat vore närmast en underdrift. Skolgårdsmobbarvänstern har gjort slarvsylta av dem, och då metoden visat sig fungera så väl har skolgårdsmobbarvänstern inga som helst planer på att sluta.
Så länge den svenska högern anser sig för fin för att bedriva kulturkrig kommer den kämpa med bakbundna händer. Så länge den svenska högern fortsätter att ängsligt anpassa sig till alla de agendajournalister som ogenerat bedriver kulturkamp på nyhetsplats kommer den att förlora. När spelets regler är konstruerade för att vänstern skall vinna, är den enda vägen framåt att sluta spela det spel vänstern vill att man skall spela.
DN1
