Det råder ikväll, allt sedan det för någon timme sedan blev känt att Mats Qviberg säljer Metro för en krona, med allra största sannolikhet partystämning i journalistkåren. Den nyblivne tidningsägaren Qvibergs frispråkighet och uttalade förakt för postmoderna narrativ hade dessförinnan under några dagar sänt chockvågor genom det förljugna Sverige, och motoffensiven lät inte vänta på sig.
Först utmålades Qviberg som ondskan reinkarnerad i största allmänhet. När han därtill lät sig bli intervjuad i Nyheter Idag – en publikation som, trots att ingen någonsin har bemödat sig att ens försöka belägga detta, slentrianmässigt klassas som "högerextrem" av de intellektuella giganter som utgör den svenska intelligentsian – tog det hus i helvete på riktigt.
För det kusligaste utspelet stod, inte helt oväntat, Miljöpartiet. Politikerna i Stockholms läns landsting borde, menade MP-potentaten Tomas Eriksson, utnyttja SL:s monopolställning för att stoppa distributionen av Metro. Det hårresande utspelet fick därefter snabbt stöd av bland annat flera andra partier.
Därefter blev snabbt situationen ohållbar för Qviberg, och idag kom så beskedet att han säljer tidningen för 70 miljoner kronor mindre än vad han köpte den för. Budskapet kunde inte vara mer tydligt – tidningsägare som inte låter en nyhetsredaktion vara en fristad för postmarxistisk aktivism tolereras inte i Sverige, och om smutskastningskampanjer och konkurrenternas hot om bojkotter inte räcker är politiker mer än villiga att utdela nådastöten.
Vad journalistkåren idag jublar över är att stort nederlag för pressfriheten. Vad journalister idag jublar över är ett politiskt övergrepp på yttrandefriheten långt mycket allvarligare än såväl Donald Trumps utfall mot medierna som Sverigedemokraternas beslut att porta Expressen från sin valvaka. Det hela är både skrämmande och surrealistiskt, men just därför också en utmärkt indikation på hur urspårad vår patetiska samtid egentligen är.
